Senaste inläggen

Av star-shine - 8 februari 2020 22:08

Över ett år har passerat sedan jag senast skrev något. Mitt liv har varit en rejäl bergochdalbana. Det har hänt både bra och dåliga saker och jag orkar inte göra någon direkt tillbakablick heller nu.


Anledningen till att jag faktiskt loggade in här igen, är att det hänt något som jag inte riktigt vet hur jag ska hantera. Och, som jag inte har en enda person jag kan prata med det om. 

Varit på fest, något som nästan aldrig sker längre. Det var otroligt kul, men samtidigt jobbigt. Det blev sagt och gjort en del saker som gjorde mig både glad, ledsen, osäker och livrädd. Tänk att bara några få meningar kan vända uppochner på ens tillvaro på bara några sekunder. Inblandade personer är några som betyder mycket för mig, och som jag absolut inte vill förlora. Personer som jag vill ska finnas i mitt liv för mycket lång tid framöver. Så rädd att det som sagts och gjorts ska påverka framtiden till det negativa. Tänk om detta var saker som aldrig skulle kommit fram? Samtidigt som detta var saker som egentligen borde gjort mig glad, så känner jag mig så otroligt osäker. Osäker och rädd. 


Jag vill inte förlora dig, du betyder massor för mig. Om detta nu faktiskt är sant, så hoppas jag du vågar säga det igen, så jag vet om jag ska våga tro på det eller inte. Är det inte sant, så hoppas jag att du säger det.


Huvudet snurrar fortfarande efter senaste nattens bravader, men ibland är det värt det. 


Du, är den som just nu finns i mina tankar, och som jag så gärna vill vara hos. Bästaste vännen som finns. Du har hjälp mig att orka, att kämpa, att inte bara lägga mig ner och ge upp. Älskar dig <3 

Av star-shine - 27 november 2018 23:50

Känslor, tankar och beteenden, är det något vi kan påverka själva? En del påstår det, andra inte. Jag? Jag har ingen aning om vad jag ska tro längre. Sen ett tag tillbaka så är hela mitt så kallade känsloliv helt förvridet. Jag tänker, känner och drömmer saker jag inte längre trodde fanns inom mig. Det gör mig rädd och förvirrad. Varför? 

En del av mig gillar samtidigt detta, att få känna såhär igen, samtidigt som en annan del av mig blir vettskrämd då den delen trodde att detta var förbi sedan länge.


Hela livet har verkligen tagit olika riktningar. Ena dagen känns allt svart och hopplöst, för att nästa kännas som att sväva på rosa moln och allt är underbart. Eller, det är inte ens olika dagar, det växlar flera gånger varje dag. Känslorna flyger fram och tillbaka och förändras helt utan förvarning. Detta har pågått några veckor nu, ända sedan senaste läkaren absolut ville höja min medicinering. Tack och lov har jag blivit beviljad att sänka dosen igen, så hoppas verkligen att jag ska få bli "normal" igen.


Jag drömmer om att fly härifrån på riktigt. Jag drömmer mig bort till en plats där allt är frid och fröjd och jag får må bra. Jag rymmer till fantasins värld tillsammans med två som betytt otroligt mycket, även om det var längesen. Ni ger mig tro och hopp, inspiration och mod, ni är grymma och jag verkligen älskar er. 


Att rymma i verkligheten är den någon annan som fått mig att göra. En stor och stark personlighet som strålar av inspiration. Jag längtar efter att kunna följa med på de största resorna, bara för att få vara en del av din vardag. För att få ha dig i min närhet. Du får mig att känna mig hel, samtidigt som jag blir otroligt osäker i din närvaro. Du är en stor förebild och jag önskar jag kunde bli mer som du.


Livet är tufft. Jag orkar inte vardagen, jag orkar inte vara den mamma som krävs. Jag har sjunkit så långt man kan, och erkänt att jag inte klarar detta längre. När hjälpen kommer och om den blir bra, det återstår bara att se. Är livrädd att jag gjort mitt livs största misstag. 


"I´ve got many skills" - but I don´t know how to use them right now......



Av star-shine - 2 september 2018 22:57

vad gör man då? 


Det har gått ungefär ett halvår sedan jag skrev här senast. Det har helt enkelt inte funnits motivation eller ork, men framför allt så har jag jättesvårt att komma igång och få saker gjorda. Mitt liv känns som en extram bergochdalbana, när man kämpat och kämpat för att ta sig en bit uppåt så rusar man neråt ännu längre. Detta med att ta tre steg fram och två tillbaka är snarare ett steg fram och fem tillbaka. 


Okej, det har funnit bra stunder under detta halvår. Det har varit en fin sommar, med sol och värme. Jag har haft mysiga och fina stunder med familjen, med barnen. Men, problemet är att dessa härliga och mysiga stunder inte sker så ofta. Oftast är det bråk och tjafs, klump inom mig och den kassa mamman som visar sig. 


Jag har fått gå en behanling inom stresshantering och kroppskännedom, vilket har hjälpt mig framåt en del. Detta gjorde jag innan/i början av sommaren. Under ledigheten blev det fullt upp igen och där började jag sakta men säkert dala igen. Nu har jag varit i en rejäl svacka i några veckor och för varje dag som går så mår jag bara sämre, tankarna blir allt mörkare och jag får svårare och svårare att se ljusglimtarna i vardagen. 


Jag har hittat något som har fått mig att må bra för stunden. Jag har varit iväg på olika event. Men, det är ju tyvärr inget som jag kan göra varje vecka. 


Jag har flertalet gånger bett om hjälp, talat om att jag inte orkar, men gehöret jag fått är inte det bästa. Vissa lovar att hjälpa mig, men sen när jag behöver hjälpen så står jag där i alla fall.


Just nu har det gått så långt att jag bara vill vara ensam, jag orkar inte behöva bry mig om någon annan... Eller, jag vill ju ha någon vän att prata med, umgås med, och blir väl kanske till och med lite svartsjuk när vissa av mina "vänner" väljer att umgås med andra... Jag känner mig fast här hemma med barnen. Jag vill också få komma ut och ha kul.


Hoppas att mitt nya hjälpmedel ska få mig att sova lite bättre, och hoppas på att det kan göra mig piggare. För idag har det inte ens hjälpt att vara ute i solen. :( 

Av star-shine - 15 februari 2018 14:58

Jag har precis insett vad jag verkligen saknar, ett ventilationsområde. Vad sjutton menar jag med det? Jo, ett ställe där jag kan få ventilera allt jag bär på, där jag faktiskt får svar. Som nu, nu sitter jag här, har precis haft ett bråk med äldsta grabben - IGEN. Jag orkar inte med detta. Jag orkar inte hålla allt inom mig. Jag går sönder inombords och kan bara ana hur han känner sig. 


Vad gör man? Jag har absolut ingen att diskutera allt som händer med. De få vuxna jag träffar, - mina föräldrar och syskon förstår inte, utan ger mig bara skit om jag berättar allt. Övriga jag träffar är ju personal på förskola/skola och de bryr sig knappast om mina problem. Ja, jag har en samtalskontakt, MEN det ger mig inte ett skit om jag måste vänta två veckor innan jag får prata med någon om saken. Jag behöver det NU!


Fy fan vad jag saknar att ha en riktigt vän, en sån som alltid finns där, som lyssnar och stöttar när man behöver...

Av star-shine - 5 februari 2018 21:07

vad gör man när man ibland kommer på sig själv med att tänka tankar man egentligen inte borde tänka? Vet inte varför tankarna kommer eller hur jag ska få bort dem. Vet bara att jag känner mig som världens elakaste efteråt. 


Jag är trött. Inget ovanligt egentligen, men så jobbigt att behöva vara trött hela tiden. Nu gick det åt extremt mycket energi igår då det var kompiskalas. Tog ett tag att förbereda, sen höll det på ett par timmar med ett gäng barn som sprang omkring och skrek(!) och sen städa bort allt. Tack och lov så hade jag hjälp av min syster och en vän.


Efter allt var klart så åkte vi hem, packade upp. Sen kom det en kompis till grabben, som stannade tills kvällen. Sen gick de iväg till henne. När jag skulle hämta hem honom för att det var läggdags så blev jag kvar, pratade, drack lite te och hade en trevlig stund. Var dock inte hemma igen förrän sent.


Idag har det inte blivit mycket gjort. Grabben har varit hemma då det blev för sent igår kväll. Samlade ihop de få krafter som fanns för att fixa mat och bygga lego, sen blev det vila fram tills det var dags att skjutsa till plaskpoolen. 


Minstingen har kommit hem med så det blev ju kaos innan de la sig. Men, efter många vändor fram och tillbaka så får jag äntligen en liten stund lugn och ro innan jag ska försöka lägga mig.

Av star-shine - 30 januari 2018 21:47

Haft en ganska okej dag trots allt. Förmiddagen bestod av att avklara ett par affärer och fixa lite. 


Eftermiddagen började med möte med grabben. Svårt att säga om det hjälper eller ej än men dagens möte vet jag inte riktigt vad syftet var med aktiviteterna, men det kanske framkommer senare. Nu blir det dessutom väntan inför nästa som inte skulle bli förrän om ungefär tre veckor. 


Vi mellanlandade hemma. Jag förberedde resten av maten som jag inte hunnit tidigare. Passade på att äta lite och fixa inför nästa möte. 


Sista tillfället på kursen jag gått nu det senaste. Kändes lite sorgligt. Detta har varit värdefulla tillfällen på flera olika sätt. Dels så har det gett mig olika verktyg i min föräldraroll, dels har det varit en paus från vardagen och det har varit ett ställe där jag kunnat prata med andra som befunnit sig i liknande situation. Så, jag kommer sakna dessa träffar. 


Kvällen försökte jag att ta det lugn och ha en mysig stund med barnen och läsa för dem. Gick bra en stund men sen blev det ju bråk igen mellan dem. Suck! 

Av star-shine - 29 januari 2018 22:31

Varför är känslor så svåra att få grepp om? Ena stunden känner man på ett sätt och i nästa stund på ett annat. Jag blir inte klok på det här.


Helgen som precis har passerat har jag försökt ägna åt min stora kille. Vi behöver till tillsammans både han och jag. Dessutom så har vi haft kalas för honom då han fyller år. Nöjd stor liten kille. 

Men, har vi haft tid tillsammans så har jag och lillgrabben fått mindre tid. Jag har bara inte orkat med honom nu det senaste. Han kräver mer och mer och testar och trotsar och driver mig till totalt vansinne snart.  Jag vet inte hur jag ska göra, vad jag ska göra för att kunna ge av mig själv lika mycket till båda. 


Jag har ändå varit hyfsat pigg under helgen, sovit lite mer än jag brukar, dock med hjälp av mediciner. De hjälper inte fullt ut, men lite grann och den där halvtimmen jag somnade tidigare verkade hjälpa lite. 


Idag har jag och grabben varit en sväng på simhallen, dags att träna simning. Han var nöjd och glad efteråt så det kändes bra. 


Imorgon är en ny dag...

Av star-shine - 24 januari 2018 22:32

Dags för mitt samtal. Shit, trodde verkligen inte det gick att gråta så mycket bara av att prata med en annan människa. Det var lite läskigt faktiskt. Men, samtidigt så var det ganska skönt med. 


Jag fick berätta lite, fylla i lite olika papper och så hokus pokus så fick jag äntligen ett namn på det som är fel. Jag har både utmanning, depression och ångest! Och detta kunde inte läkaren tala om för mig? Samtidigt som jag delvis känner mig lite lättad över att ha fått veta vad det är som är fel med mig så känns det ändå inte bra. Jag? Utmattad? Deprimerad? Nej, inte jag... eller? 


Är det nu jag ska försöka ta in detta och bearbeta det? Att inse att jag hamnat här på grund av att jag försökt kämpa för hårt innan? Det som var lite skrämmande var att hon jag pratade med hade ju ett extremt minne. Jag har pratat med henne tidigare och då hade hon tolkat min livssituation på ett lite annat sätt än vad jag gjorde. Och, hon hade ju rätt. 


Det är så mycket jag skulle vilja gå tillbaka och ändra i mitt liv, men samtidigt så vet jag att jag i så fall skulle ha gått miste om mina två underbara barn. Hur jobbiga de än är ibland så älskar jag dem. Problemet är ju att jag just nu inte har orken att vara en bra mamma. När en del av energin som borde gå till annat behövs för att skydda mina barn från andra inkompetenta idioter och deras dofter eller smittor.


Ja, det finns personal, och föräldrar som stinker parfym, som gör mina barn dåliga. Och det finns idioter som skickar sina barn till förskola och skola trots magsjuka!! Förlåt, men hur fan tänker de? Eller, förlåt, de kan ju uppenbart inte tänka!



Skapa flashcards