Den här dagen kan någon gärna radera ur mitt minne. Jag är så förbannad så jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det ens. 

Det började egentligen redan igår.Strax efter lunch ringde de från min sons förskola och talade om att han inte mådde bra. Han var trött och slö. Han hade sovit 2,5timme, på förmiddagen!! Han ska inte sova förrän efter lunch! Första felet de gjode. Men, jag åkte dit, möttes av en glad kille. Satt och pratade med dem. Det visar sig att han har inte ätit mer än lite lite lite på hela dagen. Konstigt att han är trött då? Nej, de skickar oss till vårdcentralen för att kolla så det inte är något fel på honom. Ja, vi åkte självklart dit, mest för att överbevisa att det inte var något fel på honom. Gissa vem som hade rätt? Jo jag. 

Efter vi varit på vc, åkte vi hem till pojkvännens föräldrar. Där fick vi mat, och sonen åt massor. Problemet, - han var hungrig! Sen var han helt "normal". Efter ett tag där så ringer förskolan till mig igen, för att kolla hur det gick. De ringde alltså seriöst och kollade så jag verkligen hade åkt till vc med honom. Suck!!

Kvällen blev lite gnällig, men det var ju heller inte så konstigt eftersom han hade fått sova alldeles för tidigt på dagen. När han väl somnat så sov han som en stock hela natten. Vaknade utvilad i morse.

Jag skickade sms till förskolan det första jag gjorde när jag vaknade och talade om att idag kommer han vid lunch. (han skulle börja två timmar innen egentligen, men tyckte han kunde få vara hemma). Lämnar honom där, lägger in "snutten" i vilorummet och sätter mig och pratar. Talar om att jag tänkte stanna över lunch för att se hur det fungerar, eftersom de inte lyckas få i honom någon mat. Men, nej det gick absolut inte för de hade inskolning och bla bla bla. Även om de har inskolning så måste de kunna bry sig om mer än just det barnet. Men jag bestämde mig för att låte bli att stanna eftersom det uppenbart inte skulle fungerat som vanligt. För den ena ur personalen (som "har hand om" min son) kunde ju absolut inte sitta vid det bordet om jag skulle vara med.

Åkte, och kom tillbaka vid hämtdags. För det första gick han med en bajsblöja. De påtalade att det var hans tur att byta, så det fick de göra. Ätit hade han gjort bra idag, men han var trött och hade försökt lägga sig ner flera gånger. Självklart frågade jag hur han hade sovit, varpå jag fick svaret "**** sa att han inte fick sova idag" Jag blev så paff så jag visste inte riktigt vad jag skulle säga. Jag fick ur mig att jag börjar tröttna på den människan. Inte första gången det är hon som ställer till det, för så fort det är något så är det alltid hon. 

Jag sa det att han brukar alltid sova, om han inte hämtas innan eller precis efter lunchen, men de dagar talar jag om det eftersom det inte är jag som hämtar. Plus att jag la till att det inte skulle bli en rolig eftermiddag/kväll och att de kommer få en riktigt trött kille imorgon. 

Vem fan tror hon att hon är som tar sig rätten att bestämma över min son?? Jag hoppas verkligen att hon är på plats imorgon när jag kommer dit för då ska hon få höra både ett och annat. 

Självklart märkte jag ju att jag inte kunde hålla sonen vaken hela eftermiddagen, så han fick sova ungefär en halvtimme när vi kom hem. Sen åt vi mat. Lät honom äta själv, bara för att se hur mycket han fick i sig, och det var inte mycket. Så förstår verkligen varför han är hungrig, trött och slö på förskolan. Nattningen nu ikväll tog drygt en och en halv timme!!! Vadå helt förstörda rutiner. Jag blir galen.

Tyvärr måste jag väl säga, så ska jag iväg och jobba imorgon. Efter det här skulle jag verkligen behöva vara hemma och få ordning på rutinerna igen. Plus att jag vill ha honom så lite som möjligt på det där stället.

Idag fick jag veta en sak som jag aldrig någonsin jag trodde jag skulle behöva höra. Visserligen var det inte helt säkert men chocken blev lika stor ändå. Väljer att inte skriva ut vad det handlar om, då jag hoppas att det inte sker.

Min dag i övrigt har bestått av att vakna och göra mig klar för jobb. Göra sonen klar för förskolan. Säga hej då till killen. Jobbet idag har varit trögt. Jag älskar mitt jobb, men idag har tankarna funnits på annat håll. Efter jobbet blev det en snabbvisit in till familjen för att starta tvättmaskinen, då tvättid är omöjligt att få där jag bor. Sen hämta sonen på förskolan, hem för att hämta lite saker och tillbaka till familjen. Där blev det fika och prat. 

Efter ett tag kände jag bara att jag orkar inte ens försöka vara på bra humör och trevlig. Vi har inte riktigt samma syn på vad som är okej och inte när det gäller sonen, så jag bestämde mig för att åka hem igen. Hämtade mina extranycklar och åkte och mötte upp med killen på hans jobb. Stod och pratade med honom ett tag innan jag slutligen åkte hem.

Ensam hemma är bara så otroligt tråkigt. Jag saknar killen otroligt mycket. Längtar tills han slutar jobba för då kommer han hit. Frågan är bara om jag orkar sitta vaken och vänta. Skulle verkligen behöva sova då jag ska upp tidigt imorgon, men har extremt ont i magen så vet inte om jag orkar lägga mig. 

Blev inte det kaos jag hade trott heller om mitt val av kille. Eller så är det så att de håller det inom sig och inte säger något till mig. Men jag hoppas att de tänker acceptera honom. 

Här sitter jag, är riktigt trött och seg. Ska göra mat bara sonen somnat. Killen lägger honom just nu. Hoppas det går bra och att han somnar och faktiskt sover. Han la honom under dagen och det gick jättebra så därför han fick försöka nu med. 

Vi var hemma hos hans familj idag. Jag var lite nervös innan, men det gick bra. Var ingen som sa någonting, men de kanske tar det med honom när jag inte är med. Däremot ser jag inte fram emot att åka hem till min familj imorgon. Min lillasyster har redan gnällt. Mamma har jag pratat med i mobilen, men hon sa ingenting då, så det kommer garanterat bara jag kommer dit.

Jag förstår inte varför de inte kan vara glada för min skull. Vad är problemet? De kommer ändå aldrig någonsin kunna bestämma vem jag ska vara tillsammans med.

Ikväll är det sista kvällen på några dagar som jag kommer få vara med killen. Imorgon är ny vecka och massor med jobb för oss båda. Känns jobbigt då jag vet att jag kommer att sakna honom massor. Men man måste ju vara ifrån varandra med ibland.

Jag är kär. Allt har som sagt gått otroligt fort och jag har ju de senaste dagarna tvekat mycket, men igår bestämde jag mig. Nu är det han och jag. Osäkerheten känner jag fortfarande av lite då och då men känslorna för honom är starkare. Det som är bra och som gör mig säkrare är att jag faktiskt vågar prata med honom nu. En annan sak som fick mig att bestämma mig är att han har otroligt bra hand om sonen och sonen avgudar honom. På morgonen när vi vaknade häromdagen jag och lillkillen så hade ju han åkt till jobbet. Sonen tittade sig omkring och sen sa han "pappa?" Jag tror inte han visste riktigt vad han sa, då jag aldrig nämnt ordet pappa för honom. (inte vad jag kan minnas). 

Igår kväll satt vi och en kompis och tittade på film, som vi gjort några kvällar nu. Men vi satt även och pratade om allt annat. Berättade vad som hänt mig och det var så otroligt skönt att verkligen få prata med någon så. Vi tog ett par glas under kvällen med, så kanske var det som fick oss att börja prata så otroligt ärligt och direkt från hjärtat. Innan någon gör ett påhopp om att vi drack, så var det lugnt och sansat framför tv:n, när sonen hade somnat. (och vaknade inte) Dessutom var det inga mängder vi drack, utan mest bara lite sällskapsdrickande.

Idag måste jag ju erkänna att jag är riktigt nervös. Detta för att jag vet att min familj inte är så jätteglada i den här killen. Så jag oroar mig för hur de kommer reagera nu när vi faktiskt är tillsammans, och speciellt eftersom vi inte varit med varandra så länge nu. Egentligen borde jag inte bry mig då jag faktiskt är vuxen och har mitt egna liv, men självklar så bryr jag ju mig just på grund av att det är min familj. Jag hoppas verkligen att det kommer hålla mellan oss, så ska de få se :)

Detta är verkligen en dag (eller datum) som jag avskyr. Det händer ALLTID något dåligt, det slår aldrig fel. 

Jag har ingen lust med någonting idag. Känner mig allmänt deppig bara, vet inte varför. Är samtidigt sugen på att hitta på något kul, men vet inte riktigt vad. Är trött och skulle verkligen behöva sova lite men har ju en pigg liten kille som springer omkring och hittar på bus, så det kan jag bara glömma. Blev inte mycket sömn i natt heller. Hade svårt att somna när vi la oss i natt. Att jag låg kvar i sängen halva förmiddagen gjorde mig inte piggare utan bara tvärtom. 

Funderingarna från igår har stannat kvar i mitt huvud. Jag vet snart inte vad jag tycker och tänker alls så som de snurrar omkring. Men det finns ju egentligen bara en sak att göra, att vänta och se vad som händer. Släppa kontrollbehovet även om det är svårt. 

Just nu sitter jag faktiskt och längtar efter att han ska komma hit. Hoppas det inte dröjer allt för länge. 

Måste försöka fixa lite mat åt mig och lillkillen med. Vet inte vad jag ska göra för något, fantasin är som bortblåst. Men något måste det ju bli. Jag har inte ätit något sen frukosten i morse, som bestod av ett knäckebröd. Hungrig är jag ju, men matlusten finns inte.

Nej, nu har jag klagat klart för ett tag. 

Eller skräckblandad förtjusning kanske. Jag vet inte, är så osäker just nu. 

Okej, för att ni ska hänga med. Har "dejtat" en kille nu, en kille som jag känner sen många år tillbaka. Vi har strulat fram och tillbaka några gånger tidigare. Nu har det hänt lite mer helt plötsligt, och nu har vi setts varje dag. Jag gillar honom, men samtidigt är jag totalt livrädd för vad som kommer att hända. 

Sen jag blev utnyttjad den där perioden för ungefär två år sen så har jag haft otroligt svårt för att våga lita på killar. Sårad har jag blivit förr, men det där satte betydligt djupare spår. 

Jag har ingen aning om vad jag ska ta mig till. Hur jag ska bete mig. Kan det bli något verkligen seriöst med den här killen eller blir det som det alltid blir så fort jag försöker något? 

Han är här hos mig just nu och han ser på mig att jag inte är mig själv. Vill så gärna ge honom ett svar, men vet inte vad eller hur mycket jag ska våga säga. Vill ju att han ska stanna. Är rädd för att bli lämnad ensam med alla de här känslorna. Känner mig allt annat än stabil just nu. Åh, varför kan inte något vara enkelt? Han har sagt flera gånger att han tycker om mig, och det känns så fel att inte säga detsamma tillbaka, men jag vågar verkligen inte. 

Skulle nog kunna sitta här och fundera hela natten men det känns inte så snällt mot honom. Nu har jag fått lite andrum så ska smyga tillbaka.

Är helt slut idag. Sov inte så bra i natt och det känns verkligen. All energi och ork är som bortblåsta. Har massor jag skulle behöva göra idag, men har än så länge inte gjort mer än att lämnat på förskolan och ätit lite frukost. Jag har några timmar kvar själv hemma, men med den här hastigheten (eller ska man säga brist på) så kommer jag ju inte få någonting gjort. 

Har fastnat i mina egna funderingar. Vad vill jag göra med mitt liv? Högsta prioriteringen är ju självklart att jag vill vara en bra mamma till min son. Men vad innebär det då? Att jag alltid finns där för honom? Att jag har en bra utbildning och ett bra jobb så jag har råd att ge honom allt han vill ha? De två sakerna går ju inte ihop. För om jag ska jobba heltid så innebär ju det att han kommer få tillbringa långa dagar på förskolan och inte med mig. Samtidigt tror jag förskolan är ett bra komplement till hemmet. Där får barnen träffa jämnåringa kompisar och lära sig det sociala samspelet. Det är svårt detta tycker jag.

Nej, nu har jag bestämt mig för att fundera vidare vid ett senare tillfälle. Måste ta tag i det som ska göras och tänker börja med att äta lite luch så jag förhoppningsvis får lite mer energi. 

För att ni ska få en liten uppfattning om vem jag är så tänkte jag försöka berätta lite om mig själv. Jag är en tjej i lagom ålder. Bor i en liten mindre stad i Sverige. Jag har en liten son, som betyder allra mest för mig. Mina dagar består oftast av jobb och att umgås med min familj. Är ensamstående, vilket inte alltid är så lätt. Men som tur är så har jag min familj och mina vänner som ställer upp och hjälper mig.

Min bakgrund kan beskrivas med ett ord "kaos". Perioder har verkligen varit kaotiska, samtidigt som vissa perioder varit lugna och harmoniska. 

Senaste åren har varit tuffa. Jag blev oplanerat gravid med en kille som utnyttjade mig. När jag fick beskedet att jag hade ett litet barn i magen, var det som att jag vaknade upp och insåg hur han hade behandlat mig. Gjorde mig fri från honom så snabbt det gick. Barnet, som ni förstår, behöll jag. Hade verkligen inte hjärta till att göra abort. Visst har tankarna kommit flera gånger i efterhand, om att det hade varit det bästa, men missförstå mig inte, jag älskar verkligen mitt barn.  Det som är jobbigt är alla fighter på socialen och familjerätten, då killen och hans familj vill göra livet surt för mig.

Förresten, är det något ni undrar över så tveka inte att fråga. :)