Här sitter jag, är riktigt trött och seg. Ska göra mat bara sonen somnat. Killen lägger honom just nu. Hoppas det går bra och att han somnar och faktiskt sover. Han la honom under dagen och det gick jättebra så därför han fick försöka nu med. 

Vi var hemma hos hans familj idag. Jag var lite nervös innan, men det gick bra. Var ingen som sa någonting, men de kanske tar det med honom när jag inte är med. Däremot ser jag inte fram emot att åka hem till min familj imorgon. Min lillasyster har redan gnällt. Mamma har jag pratat med i mobilen, men hon sa ingenting då, så det kommer garanterat bara jag kommer dit.

Jag förstår inte varför de inte kan vara glada för min skull. Vad är problemet? De kommer ändå aldrig någonsin kunna bestämma vem jag ska vara tillsammans med.

Ikväll är det sista kvällen på några dagar som jag kommer få vara med killen. Imorgon är ny vecka och massor med jobb för oss båda. Känns jobbigt då jag vet att jag kommer att sakna honom massor. Men man måste ju vara ifrån varandra med ibland.

Jag är kär. Allt har som sagt gått otroligt fort och jag har ju de senaste dagarna tvekat mycket, men igår bestämde jag mig. Nu är det han och jag. Osäkerheten känner jag fortfarande av lite då och då men känslorna för honom är starkare. Det som är bra och som gör mig säkrare är att jag faktiskt vågar prata med honom nu. En annan sak som fick mig att bestämma mig är att han har otroligt bra hand om sonen och sonen avgudar honom. På morgonen när vi vaknade häromdagen jag och lillkillen så hade ju han åkt till jobbet. Sonen tittade sig omkring och sen sa han "pappa?" Jag tror inte han visste riktigt vad han sa, då jag aldrig nämnt ordet pappa för honom. (inte vad jag kan minnas). 

Igår kväll satt vi och en kompis och tittade på film, som vi gjort några kvällar nu. Men vi satt även och pratade om allt annat. Berättade vad som hänt mig och det var så otroligt skönt att verkligen få prata med någon så. Vi tog ett par glas under kvällen med, så kanske var det som fick oss att börja prata så otroligt ärligt och direkt från hjärtat. Innan någon gör ett påhopp om att vi drack, så var det lugnt och sansat framför tv:n, när sonen hade somnat. (och vaknade inte) Dessutom var det inga mängder vi drack, utan mest bara lite sällskapsdrickande.

Idag måste jag ju erkänna att jag är riktigt nervös. Detta för att jag vet att min familj inte är så jätteglada i den här killen. Så jag oroar mig för hur de kommer reagera nu när vi faktiskt är tillsammans, och speciellt eftersom vi inte varit med varandra så länge nu. Egentligen borde jag inte bry mig då jag faktiskt är vuxen och har mitt egna liv, men självklar så bryr jag ju mig just på grund av att det är min familj. Jag hoppas verkligen att det kommer hålla mellan oss, så ska de få se :)