För att börja så har senaste veckan varit en riktig slappis-vecka. Vi har varit hemma och tagit det lugnt. Sonen har varit hemma från förskolan med, då jag ändå inte haft något att göra. Helgen blev med på hemma-plan då det tyvärr går magsjuka överallt, så vi ville inte riskera något.

Igår var första "vanliga" dagen igen. Lyckades faktiskt läsa klart veckans litteratur. Var meningen att jag skulle fortsätta läsa, men orkade tyvärr inte koncentrera mig då det var mycket störmoment omkring mig. Åkte och hämtade grabben tidigare istället och var ute och lekte under eftermiddagen.

Igår kväll började jag desvärre få otroligt ont i nedre delen av magen. Tyckte dock inte det var så illa, börjar ju ändå bli ganska van att ha de här smärtorna. Men, sen jag vaknade i morse har jag haft så otroligt ont att jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen. Så har suttit i telefonen hela förmiddagen för att få tag på sjukvården, det tog bara fyra (!!!) timmar innan jag fick prata med en. Där fick jag tyvärr ingen hjälp, utan blev hänvisad till en läkare, som naturligtvis inte hade telefontid förrän om en knapp månad. Vet inte hur jag ska kunna klara av vardagen när det gör så ont att jag egentligen bara vill lägga mig ner och skrika rakt ut. Värktabletter hjälper inte heller, så finns inte så mycket jag kan göra. Blir det inte bättre under kvällen/natten så måste jag försöka ta mig in till sjukhuset för att få hjälp. 

Trots smärtan var jag tvungen iväg idag då jag hade tid inbokad för utvecklingssamtal på förskolan. Så, det var bara att bita ihop och åka dit. Det var positivt, de hade ingenting att anmärka på, sonen sköter sig bra och ligger bra till i utveckling och så.

Timmarna sen vi kom hem från förskolan har varit en plåga. Jag vill ju vara en positiv och engagerad mamma men jag orkar verkligen inte idag. Jag kan inte låtsas vara glad och leka och ha kul när jag kämpar för att hålla tårarna tillbaka. Sambon leker med honom, och jag vet att det går bra. Grabben är nöjd så länge som någon av oss är med honom. Hemskt att säga, men känns skönt att få lite egentid med en liten stund. Ska man se det positivt så får ju sambon och sonen kvalitetstid med varandra, så jag borde väl kanske inte ha så dåligt samvete som jag har.

Nu är det snart läggdags för lillkillen och jag känner att jag själv med ska lägga mig snart. Jag har skola igen imorgon så måste vara utvilad.