Idag är en sådan där jobbig dag. Vaknade på bra humör idag och låg och myste med sonen en stund innan han tyckte att det var dags att gå upp. Sen känns det som att allt bara har gått utför. Det är egentligen inga stora saker som hänt, men många små och det räcker för att mitt humör skulle bli betydligt sämre.

Till att börja med så har jag en låsning i nedre delen av ryggen, vilket gör att varje rörelse jag gör, gör så ont att jag egentligen bara vill lägga mig ner och skrika rakt ut. Sen har sonen krånglat, visat sig från sin bästa trotssida idag. Antagligen känner han att jag inte mår bra. Men den värsta är nog ändå sambon, han klagar och gnäller, först på att jag lånade hans dator, då kontrade jag med att jag ska köpa mig en egen. Då fick jag massor med blickar typ "och vart ska du få pengar ifrån till det". Sen har han stått och bara stirrat på mig, struntat i allt som ska göras. Sen behövde jag verktyg för att hjälpa sonen med sin cykel, ja då var de borta och han vägrar erkänna att han slarvat bort dem. Där brast mitt humör rejält.

Jag blir galen på att leva i den tillvaron jag gör. Varför kan inte min familj fungera? Jag fortsätter kämpa för att jag vet att sonen trots allt tycker om sin pappa. Okej, han är inte en biologisk pappa, men sonen ser honom som en pappa, han vet ju inget annat. 

Men, händer det inte något drastiskt snart som förändrar vår situation så kommer jag inte att orka. Vill inte att sonen ska växa upp i en familj där allt är kaos. Jag vill att han ska få den stabila och trygga uppväxt jag själv fick. Inte detta vi har nu. 

Allt krångel och tjafs som är, gör mig både arg och ledsen. Jag har försökt prata med sambon åtskilliga gånger, och ja, det blir bättre efteråt, men det varar ju endast några dagar. Vill verkligen att allt ska fungera.