Idag är en sån där dag då jag helst av allt bara hade velat krypa ner under täcket och somnat om. Eller kanske inte direkt jag vaknade, för då var det en liten grabb som tittade bedjande på mig och ville mysa. Självklart fick han krypa ner under mitt täcke, trots att han var iskall. Han är expert på att sparka av sig täcket när han sover så han är verkligen iskall om fötterna på morgonen, tror det är dags att börja med strumpor på natten.

Nej humöret försvann någon gång under förmiddagen. När jag tröttnat på dagens tjat. Tröttnat på att alltid behöva vara den som allt hänger på. Samtidigt som jag känner mig ensammast i världen.

Gör jag ingenting så blir det ingen mat, det förblir kallt inne och dammråttorna attackerar. Trots att jag ber om hjälp så får jag ingen. Jag talade om för ett par dagar sedan att jag var otroligt trött på att sitta här själv, utan att ha någon alls att prata med, och less på att behöva ta allt ansvar själv. Ja, det resulterade i att pojkvännen surt valde att sova kvar här. Jaha? Gjorde det saken bättre för mig? Nej, inte det minsta. Det kvittar mig om det finns en person ytterligare här om denne ändå bara sitter djupt insjunken i sin mobil eller i något kasst tv-program, jag får inget som helst utbyte av det. Får ingen hjälp eller någon att prata med, så det spelar liksom ingen roll.

Missförstå mig inte, jag tycker otroligt mycket om honom, men jag orkar inte med situationen som den är just nu. Ingen av oss mår bra, och det sliter ganska mycket på vår relation till varandra. 

Jag har suttit och tänkt senaste tiden, på allt jag har varit med om, och konstaterat att det inte är speciellt konstigt att jag reagerar som jag gör. 

Samtidigt, om det finns någon som har hittat hit, och läser mina röriga inlägg, så får ni gärna komma med tips och råd, hur jag kan handskas med min tillvaro på ett bättre sätt.