Varför? Vad jag än gör så blir det bara fel ändå. Vad som än händer så blir allt, verkligen allt bara fel. Är så less på tillvaron just nu så jag vet inte riktigt vad jag ska hitta på för att allt ska få bli bra igen.

Det här året har varit ett av de jobbigaste, på många sätt.

Året började med att en nära släkting blev otroligt sjuk. Det blev en lång och plågsam tid, där hen inte var kontaktbar på slutet. Även om det var väntat så var det ändå ledsamt och jobbigt. 

Jag började fundera strax efter begravningen, vad det var för fel på mig. Trots att jag kände mig otroligt ledsen så var det som att hela kroppen  stängde av, som att alla tårar redan var slut. 

Tiden gick, under våren och sommaren dog flera i min närhet, men samma känsla infann sig fortfarande. Under sommaren blev vi utsatta för en galen tant som bara helt plötsligt en dag fick för sig att elda lite grann. Detta innebar att i stort sett alla minnessaker blev förstörda. Vi blev hemlösa i flera veckor. Detta blev en otroligt stor påfrestning som jag inte riktigt har kunnat hantera. Det mesta har visat sig i form av irritation och ilska. Jag har inte kunnat sova, samtidigt har jag hela tiden haft pressen på mig att fungera som en bra mamma, att fixa allt praktiskt runt omkring som behöver fixas. Det kraschade totalt för mig och jag blev sjukskriven.

Jag har bråkat med sjukvården, försäkringsbolag, hyresvärd, försäkringskassan, osv. Allt för att bara bli mer och mer nedtryckt. Jag orkar inte hur mycket som helst. Orken börjar verkligen ta slut på riktigt. Har ingen möjlighet att få "ladda upp mig". 

Jag fick kontakt med en kurator som hjälpte mig att bearbeta allt jag varit med om, samtidigt drogs en del gammalt upp. Fick piller för att kunna sova. Började se en liten ljusning, började få lite hopp, började känna mig redo att åretgå till mitt normala liv. Precis jag lyckats ta de här små små stegen mot en bättre vardag, fick jag beskedet om att ytterligare en person försvunnit ur mitt liv, en person som har betytt mycket för mig. Allt störtade igen.

Sonen har sedan tragedin under sommaren bara blivit värre och värre i sitt beteende, och självklart påverkar det att jag inte kunnat vara den mamma jag velat vara. Fick beviljat att ha honom på förskolan för att han skulle slippa vara i det kaos som var då, som är fortfarande. Men, ju längre tiden har gått, ju mer har han börjat rikta sina känslor utåt. 

Nu sitter jag här och funderar på vad jag ska göra för att allt ska bli bra igen. Jag försöker att få vardagen att fungera, men det är inte lätt. Det är en kamp varje morgon för att jag ens ska ta mig ur sängen. Att göra det som behöver göras är knappt att det går alls. Jag lyckas att fixa mat och hålla hyfsat ordning runt omkring mig, men resten blir lidande. Sömnen har blivit lidande igen, detta på grund av att jag inte kan ta medicinerna, vågar inte ta dem när jag är själv med sonen, ifall något händer under natten, plus att jag tar mig verkligen inte upp morgonen efter förrän långt ut på förmiddagen. Kunde ta dem en period, för då fanns pojkvännen med. Nu har jag och sonen spenderat senaste veckan själva, pga sjukdom och jag vet inte vad.

Jag börjar känna mig så otroligt ensam i den här situationen. Känns som om jag inte har någon alls jag kan prata med, som förstår mig. 

Jag har dessutom en lång lista med saker som jag måste göra, men fixar inte att göra det. Samtidigt kommer paniken om hur vi ska klara oss framöver. På grund av allt som hänt, på grund av att hela min värld rasade samman så blev jag sjukskriven, vilket gjorde att jag inte längre kunde gå kvar i skolan. Detta innebär att jag idag klassas som arbetslös och eftersom situationen blev som den blev så verkar jag heller inte ha rätt till någon som helst ersättning. Hyra, el, försäkringar osv ska ändå betalas. Massor av saker som blivit förstörda som måste införskaffas nytt. Det är en otrolig stress att då stå där utan en inkomst som gör det möjligt. Samtidigt behöver sonen nya kläder då mycket blivit förstört, i samband med detta, men även på dagis. Vad gör man då? När man inte kan vara den här bra mamman och köpa nya kläder? När man inte har råd? När varje dag är en prioritering?

Jag har en önskan, och det är att allt ska få bli bra. Att jag ska få må bra igen, att sonen ska få må bra igen. Att vi ska kunna få känna oss trygga. 

Får jag må bra, så orkar jag ta itu med saker, så kan allt praktiskt börja fungera igen. Så slipper man oron och stressen på hur man ska klara nästa dag, nästa vecka, nästa månad.

Ytterligare en älskad person har ryckts från denna värld. Den här gången mår jag inget vidare sen innan, så tiden sedan beskedet har varit extra tufft. Önskar så att jag hade tagit mig tid för att hälsa på och inte skjutit upp det, som jag gör med allt. Nu är det för sent. Men du kommer ALLTID att finnas i mitt hjärta och i minnet. <3