Som jag skrev tidigare idag så har den här dagen inte varit speciellt bra. Den har präglats av saker som varit jobbiga på ett eller annat sätt. 

Eftermiddagen bjöd otroligt nog på lite positivitet. Dels så fick jag en liten pratstund med en betydelsefull person, även om jag hade velat haft mer egentid så var det ändå värt en hel del.

Sen så hade jag en liten pratstund med en av sonens fröknar. Var faktiskt positiva saker hon hade att berätta. Med tanke på hur situationen har sett ut senaste tiden så hade jag nästan räknat med att det skulle bli en hel del negativt. Men, kändes som att hon har riktigt bra koll på läget och vet vad som funkar och inte funkar, så litar på att hon gör sitt bästa för att sonen (och de andra barnen) ska ha det bra. 

Hade en liten diskussion med pojkvännen häromdagen om hur vi ska få vardagen att fungera bättre och det känns också som att det kan vara på rätt väg igen.

Nu ikväll har jag kännt mig tom, och ledsen. Försökt prata med min mamma och vi brukar alltid kunna prata, men idag kändes det annorlunda. Har ju en sak att berätta, och känner att eftersom flera andra redan fått veta så bör jag berätta det ganska så snart. Men, jag får ingen direkt respons trots att jag har hintat om det en hel del. Hon kanske redan vet, men väljer att inte säga något, men på något sätt så känns det ändå som att hon inte kommer att bli glad. 

Under min uppväxt och även senare så har jag alltid fått stå tillbaka till förmån för mina yngre syskon. De har alltid fått all uppmuntran och all stöttning, medan jag har fått höra att jag borde veta bättre och att jag ska visa att jag är störst. Jag har alltid valt de vägar som förväntats av mig, kanske därför det till slut gick helt fel när jag ville bryta det.

Jag önskar att jag kunde få vara glad på riktigt, och att andra kan vara ärligt glada för min skull. 

Livet är orättvist, det vet jag, men tycker ändå att alla har rätt att få vara lyckliga, att få ha det bra.

Den här dagen har varit verkligen upp och ner. Kände redan i morse när jag vaknade att det inte kändes riktigt bra, och det skulle ju visa sig under dagen med.

Är ungefär lika "snurrig" som vanligt. Men, har faktiskt varit iväg och träffat en läkare idag som otroligt nog sjukskrev mig. Dessutom fick jag en betydligt längre sjukskrivning än vad jag hade räknat med. Så det var väl lite positivt.

Att sedan berätta för kollegor och chef att jag kommer att vara sjukskriven ett tag var inte lika populärt. På jobbet tyckte jag ändå att de tog det relativt bra och det kändes som att det fanns förståelse. Men att prata med chefen var inte alls lika kul, där verkade det inte finnas alls samma förståelse, utan hen lät bara allmänt grinig. Och, ja, jag är ganska nyanställd, men att jag helt plötsligt skulle må såhär var ingenting jag hade planerat precis.

Jag avskyr att gå hemma på dagarna och inte orka göra något. Tog en promenad igår och idag orkar jag knappt röra mig.

Som att detta inte var nog, så fick jag ett besked för en stund sen så jag kände att varför kämpar jag ens längre. En av de viktigaste personerna som finns runt omkring mig kommer att "försvinna" ur min närhet. Jag orkar inte, jag vill inte. Kände att jag var tvungen att kämpa för att hålla tillbaka tårarna när jag fick höra det.

Dagen är inte slut än, så undrar hur mycket mer jag ska behöva stå ut med...