Den här dagen har varit verkligen upp och ner. Kände redan i morse när jag vaknade att det inte kändes riktigt bra, och det skulle ju visa sig under dagen med.

Är ungefär lika "snurrig" som vanligt. Men, har faktiskt varit iväg och träffat en läkare idag som otroligt nog sjukskrev mig. Dessutom fick jag en betydligt längre sjukskrivning än vad jag hade räknat med. Så det var väl lite positivt.

Att sedan berätta för kollegor och chef att jag kommer att vara sjukskriven ett tag var inte lika populärt. På jobbet tyckte jag ändå att de tog det relativt bra och det kändes som att det fanns förståelse. Men att prata med chefen var inte alls lika kul, där verkade det inte finnas alls samma förståelse, utan hen lät bara allmänt grinig. Och, ja, jag är ganska nyanställd, men att jag helt plötsligt skulle må såhär var ingenting jag hade planerat precis.

Jag avskyr att gå hemma på dagarna och inte orka göra något. Tog en promenad igår och idag orkar jag knappt röra mig.

Som att detta inte var nog, så fick jag ett besked för en stund sen så jag kände att varför kämpar jag ens längre. En av de viktigaste personerna som finns runt omkring mig kommer att "försvinna" ur min närhet. Jag orkar inte, jag vill inte. Kände att jag var tvungen att kämpa för att hålla tillbaka tårarna när jag fick höra det.

Dagen är inte slut än, så undrar hur mycket mer jag ska behöva stå ut med... 

Mitt liv känns verkligen otroligt enformigt och tråkigt just nu. Varje dag är den andra lik och det känns som att det aldrig händer någonting roligt längre.

Okej, såhär ligger det till. Jag är för tillfället hemma och sjukskriven och mår allt annat än bra så jag orkar inte göra någonting. Detta resulterar i att jag hamnar framför datorn och får inget annat gjort under dagen. Samtidigt så vet jag att tar jag exempelvis ett varv med dammsugaren så får jag sota för det efteråt då jag mår ännu sämre. 

Det som börjar reta mig däremot är min käre pojkvän. Han är också hemma, och är sjukskriven. Men, han skulle verkligen behöva börja att jobba igen, för ju längre han går hemma, desto latare blir han. Jag ser inte riktigt meningen med att han ska ligga och sova i soffan hela dagarna när han faktiskt inte behöver det längre. Det gör att jag blir irriterad. Samt att jag absolut inte kan göra något på dagarna så länge som han ligger där och sover.

Jag önskar jag snart mår bra igen så jag orkar jobba, jag avskyr verkligen att bara sitta hemma hela dagarna, det är sååå tråkigt. Och även om jag inte orkar göra något så blir jag ändå riktigt frustrerad över att va hemma. 

Idag funderade jag faktiskt nästan på om våren börjat komma. Okej, det är fortfarande bara början av februari och det ligger snö på marken. Men, när man tittar ut och man ser det starka solen, det droppar från träden och fåglarna kvittrar. Öppnade fönstren och njöt av den friska luften.

När pojkvännen hämtat grabben från förskolan så tog vi en promenad i solen tillsammans. Bara njöt av lugnet och tillvaron. 

Idag har jag faktiskt mått lite bättre. Skyller faktiskt en del av måendet på medicinerna. Sen har jag visserligen sovit helt okej natten som gick, och så har jag tagit det lugnt idag. 

Funderar på när frågan ska komma, har kommit med en massa antydningar men fortfarande ingenting. 

Enda som börjar bli riktigt tråkigt och drygt är att vara hemma på dagarna igen. Önskar jag hade orken att jobba. Avskyr verkligen att må dåligt.

Jag har fått för mig att saker och ting händer av en anledning, även om det många gånger kan vara otroligt svårt att förstå varför en del saker sker.

Min dag har varit som vanligt, upp och ner. Ena stunden mår jag okej för att nästa stund må riktigt skit igen. 

Men, har suttit och kollat runt på diverse olika sidor ikväll, bara för att ha något att göra. I en grupp/forum jag är med i så var det någon som skrivit och frågat hur en drömpartner såg ut. En del hade skrivit svar med beskrivningar medan andra hade lagt ut bilder. Själv kom jag att tänka på en speciell person, och satte mig för att kolla lite. Känslan jag fick när jag satt och kollade på bilderna var nästan lite skrämmande. Detta är alltså en person jag tyckte var riktigt snygg för ja, kanske 15år sen, och har inte tänkt på alls sen dess. Fick en superskum känsla i hela kroppen, kändes både spännande, upphetsande och så otroligt förbjudet. 

Hahaha, ja vad säger man. Saker händer av en anledning, eller? 

För en vecka sen så ändrades mitt liv. En händelse, ett beslut som kommer att påverka min framtid.

Den här första veckan har varit jobbig på flera olika sätt. Dels på grund av beslutet, men även för att jag inte mått speciellt bra. 

Otroligt mycket tankar som snurrar omkring. Många små saker som helt plötsligt på en sekund blir enorma. Känslan av att vara ensammast i världen, att inte ha någon enda att prata med. Ja, jag har min pojkvän, men saknar en riktig vän att dela allt med. 

Har ingen inspiration, har tappat den... Måste försöka fortsätta kämpa, måste klara det här, vet att jag kommer att ångra mig annars...