Sitter just nu hos mina föräldrar, skulle egentligen redan varit hemma, men som det känns just nu så har jag inte speciellt bråttom hem.

Vi (jag och pojkvännen) har ett vad man skulle kunna kalla för ett standardgräl, varje dag, vid ungefär samma tidpunkt. Och, det börjar bli fruktansvärt påfrestande. Detta är något vi lätt skulle kunna klara oss utan, men när vissa (läs han) är så otroligt envisa så blir det som det blir.

Han har redan från början gjort klart för mig att köket är hans (trots att det är min lägenhet). Han är den som lagar mat och diskar, och jag får knappt ta mig ett glas vatten. Men, nu till problemet, för detta var egentligen inget problem från början.

Nu har han gått hemma och "slöat" (varit sjukskriven pga lathet) alldeles för länge, och det innebär att nu är det helt plötsligt superjobbigt att fixa mat varje dag på ungefär samma tider. Men, att låta mig göra det, nej det går inte för sig. (nu gör jag det så fort han inte är hemma, men när han är hemma går det inte)

Så, nu har vi alltså precis haft en gräl, via telefon, om vad vi ska äta och när vi ska äta, vilket som vanligt inte resulterade i något vettigt. "Jag åker väl och köper mat då", kom det från honom. Jag vill inte ha "utemat" idag igen. (har ätit det 5/7dagar varje vecka känns det som) Jag vill ha vanlig, normal hemlagad mat!

Detta har gått så långt nu att jag börjar känna att jag snart väljer att leva själv igen, för jag är så less på det här. Less på att bli behandlad som jag blir, och att aldrig någonsin få en positiv respons på något.

Måste snart åka hem, eftersom grabben ska till förskolan imorgon, men tänker vänta så länge som möjligt.

Mitt liv är verkligen som en riktig bergochdalbana just nu, och har varit den senaste tiden. Man hittar små små positiva glimtar av ljus för att sen kastas tillbaka in i mörkret igen. Så känns det. Hittar inget annat sätt att förklara det på.

Jag är fortfarande hemma och sjukskriven. Tycker dock att det låter missvisande med ordet "sjukskriven" då jag inte är sjuk, men jaja, jag mår ju inte bra så. Börjar lessna riktigt ordentligt på att sitta hemma. Vissa dagar är jag mycket piggare och skulle orka göra något annat, men samtidigt har jag fortfarande dagar som jag verkligen måste kämpa mig genom. 

Mitt i allt, så har min ena ljusglimt försvunnit från min närmsta närhet. Känns riktigt tungt, men samtidigt så vet jag att det förhoppningsvis kommer bli bra i slutändan. 

Sen har bästa grannarna flyttat, tyvärr. Både jag och grabben tycker det är jättetrist. Tur att de inte flyttat så långt. 

Grabben har varit lite annorlunda senaste tiden, fast det kanske inte är så konstigt när bästa kompisen inte längre finns nära, han har varit hemma från förskolan väldigt mycket på grund av all mag/kräksjuka som gått där. VARFÖR kan inte folk hålla sig hemma tills de är helt smittfria??

Sen har vi ju mitt och pojkvännens allmänna kaos. Jag har mitt humör, det vet jag, men jag har också försökt att prata med honom ett antal gånger, utan resultat. Hur får man en man att lyssna?? Hur får man dem att förstå?? 

Sitter just nu ensam och övergiven. Eller inte riktigt, men det är ungefär så som det känns just nu. Börjar fundera på vad jag har gett mig in på. Kommer jag verkligen att klara det här??

Senaste veckan har känts ändå ganska bra. Jag har mått relativt bra och orkat göra något annat än att ligga i sängen och må skit. Samtidigt har jag varit väldigt trött. Kanske har det varit en inre kraft som gjort att jag mått bättre och orkat göra något? Har haft bonus här på besök så det har verkligen varit behövligt att må bättre.

Men, idag har jag en riktig skitdag igen. Har mått dåligt sen jag satt och åt frukosten, då min pojkvän börja greja i köket så det luktade blä. Sen har jag inte kunnat må bättre alls. Fick lite extra energi en liten stund så jag orkade sätta mig ner och läsa tillsammans med grabben, men blev så trött efteråt att jag var tvungen att lägga mig.

Pojkvännen har grejat och plockat, för att han stört sig på allt som låg överallt (var vad han själv sa). Sen har han "smugit" omkring, ena stunden i lägenheten, andra stunden har han varit någon annan stans. 

Till slut så tröttnade jag och konfronterade honom, eftersom han vid den tidpunkten knappt sagt något alls till mig på hela dagen. Men, nej då, då är det tydligen mig det är fel på. Han försöker undvika att göra mig sur (genom att göra tvärtemot vad jag bett honom om???) Jag talade om ytterligare en gång att jag vill att han ska sluta ta saker för givet, och prata med mig istället. Men, kändes inte som att han förstod vad jag menade.

Nu sitter jag här med superdåligt samvete för att sonen blev rädd. Ja, han blir rädd om man som vuxna höjer rösten åt varandra, har med mitt ex att göra, som behandlade oss mindre bra. Nu har han fått se att ännu en kille/man har fått mig att gråta. Inget fel i att han ser mig gråta, men han ska inte behöva vara med om själva situationen. 

Talade även om för pojkvännen att om jag hade vetat att det skulle bli såhär så skulle jag aldrig någonsin satt mig i den här situationen. Så får han tolka det som han vill. Han struntade ju uppenbart i att jag blev ledsen, utan tog bara med sig grabben och gick ut, och struntade i mig. 

Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vill bara få må bra. Att jag och grabben ska få ha det bra. Jag orkar inte gå igenom mer skit nu.