Sitter just nu hos mina föräldrar, skulle egentligen redan varit hemma, men som det känns just nu så har jag inte speciellt bråttom hem.

Vi (jag och pojkvännen) har ett vad man skulle kunna kalla för ett standardgräl, varje dag, vid ungefär samma tidpunkt. Och, det börjar bli fruktansvärt påfrestande. Detta är något vi lätt skulle kunna klara oss utan, men när vissa (läs han) är så otroligt envisa så blir det som det blir.

Han har redan från början gjort klart för mig att köket är hans (trots att det är min lägenhet). Han är den som lagar mat och diskar, och jag får knappt ta mig ett glas vatten. Men, nu till problemet, för detta var egentligen inget problem från början.

Nu har han gått hemma och "slöat" (varit sjukskriven pga lathet) alldeles för länge, och det innebär att nu är det helt plötsligt superjobbigt att fixa mat varje dag på ungefär samma tider. Men, att låta mig göra det, nej det går inte för sig. (nu gör jag det så fort han inte är hemma, men när han är hemma går det inte)

Så, nu har vi alltså precis haft en gräl, via telefon, om vad vi ska äta och när vi ska äta, vilket som vanligt inte resulterade i något vettigt. "Jag åker väl och köper mat då", kom det från honom. Jag vill inte ha "utemat" idag igen. (har ätit det 5/7dagar varje vecka känns det som) Jag vill ha vanlig, normal hemlagad mat!

Detta har gått så långt nu att jag börjar känna att jag snart väljer att leva själv igen, för jag är så less på det här. Less på att bli behandlad som jag blir, och att aldrig någonsin få en positiv respons på något.

Måste snart åka hem, eftersom grabben ska till förskolan imorgon, men tänker vänta så länge som möjligt.