Dagen idag är lite nervös. Ska iväg och träffa min chef, som jag senaste tiden endast mailat med. Eftersom jag inte mår speciellt bra så känns det lite sådär att behöva åka iväg på möte, men samtidigt tror jag att det kan bli skönt att få det gjort.

Samtidigt ringer de från jobbet och "gnäller" på att jag inte varit där och hämtat mina saker?? Ursäkta, men jag råkar faktiskt fortfarande vara anställd där! Blir mest irriterad. Tyvärr var det ju även fel person ur personalen som ringde, nämligen den jag inte direkt har kommit överrens med alls, och som inte har visat någon som helst förståelse för min situation. Men men.. Deras förlust.

Så, det blir att göra sig i ordning och bege sig ut i det här "underbara" vädret igen. Suck.

Haft en otroligt lugn och rofylld vecka. Eller ja, kanske inte helt, men på sätt och vis så känns det så. Jag har haft en hel del att göra, men jag har kunnat planera mina timmar och på så vis kunnat klara av det. Vad är då skillnaden? Jo, jag har varit ensam hela veckan. Lite tomt och tyst har det ju självklart varit, men på ett vis så har det ändå varit skönt. 

Min sjukskrivning är förlängd och jag har fått kontakt med en sjukgymnast. Dessutom så är jag numera förbjuden att göra saker som är påfrestande för kroppen, som till exempel gå i trappor eller dammsuga. Men, för att jag ska slippa bo i ett totalt kaos så bestämde jag mig för att göra ett sista ryck här hemma och storstädade hela lägenheten, det var verkligen behövligt. Samtidigt så var det jobbigt, och det kändes i kroppen efteråt.

Men, jag har inte haft sonen hemma heller, så har ändå kunnat vila lite. Det återstår att se om han är sugen på att följa med hem idag, eller om han tänker sova borta någon mer natt. Saknar honom, men tror ändå att det är bra för oss båda att få lite egentid, tror att vi kommer funka bättre sen.

Har ju fått egentid från relationen med nu, och det känns riktigt skönt. Så viktigt att inte behöva gå "på" varandra hela tiden. Detta har fått mig att inse att det behövs. Vi kan inte vara hemma på heltid båda två, det funkar inte. Så nu hoppas jag att allt kommer bli bättre, ett steg i taget.

Tröttheten har börjat slå in ännu mer med, så ska bli skönt med en provtagning om ett par veckor nu för att se hur mina värden ligger. Vill ju inte vara en zombi hela sommaren heller. 

Ytterligare en dag som kommer att präglas av tårar, ilska och övergivenhet.

Jag mår jättedåligt idag plus att jag har otroligt ont. Blev kaos här hemma på morgonen så ringde pojkvännen och bad om hjälp, men nej då. Bilar är mycket viktigare än mig. Så, trotsade mitt mående för att få ordning på allt här, vilket resulterade i att jag mår om möjligt ännu sämre efteråt. Han kom hem ungefär en timme senare, men frågar inte ens om jag behöver hjälp. Han VET att jag inte får lyfta.

Jag fixar allt, själv som vanligt. När jag är klar för stunden, då kommer han och talar om att han ska ut och fixa med grannens bil. Där brast det för mig. Jag hatar dessa jäkla bilarna, jag hatar att jag/vi ALLTID ska komma i andra hand, eller ännu längre bak i listan. Vad fan ska man göra för att få en man att fatta något??

Visar han på ett sånt här tydligt sätt nu att han inte bryr sig ett skit om mig, hur kommer det då bli i framtiden??

Nej, nu är det snart jag som tänker klara mig själv på allvar. Det är ju ingen idé att jag räknar med att få någon hjälp ändå. 

Är otroligt trött. Det har visserligen varit en påfrestande vecka, den som precis har passerat, men får ändå känslan att något inte är som det ska vara.

Saker och ting här hemma verkar ha lugnat ner sig igen, tack och lov. Hoppas bara att det faktiskt håller sig lugnt ett tag nu för jag känner att jag orkar verkligen inte hålla på och krångla och bråka mer. 

Börjar fundera på om jag ska kolla upp lite värden, om jag kan ha brist på något, och att det är därför jag är så trött. Satt och kollade runt lite tidigare idag och flera symptom stämmer in på järnbrist, så ska försöka kolla upp det snart. 

Har en till grej att kolla upp hos läkaren med, men för sonens skull. Nu har det varit skrik och panik idag pga magproblem. Det var ett rejält tag sen sist, men jag lider verkligen med honom ändå. Nu tycker jag att det verkligen är dags för alla de här testerna som skulle blivit tagna på honom då, för snart två år sen. Det är inte meningen att han ska behöva skrika och gråta sig genom ett toabesök.

Stackars liten ligger nu och sover, han får vara hemma hos mig i morgon och sova, tror han behöver det. 

Tror min lilla kille har haft en riktigt jobbig dag idag. Började redan extremt tidigt, långt innan det var dags att kliva upp. Då kom han och väckte mig och var jätteledsen. Då kom det bara några osammanhängande meningar från honom så förstod inte riktigt vad han ville. 

Dags för att gå upp, pojkvännen väckte honom, och allt var fel. Sen blev det förskolan. Vid hämtning hittar jag en arg och ledsen kille i frökens knä, något som absolut inte brukar ske alls. 

Hela dagen har verkligen varit tok, och präglats av tårar, ledsenhet och ilska. Tycker synd om min lilla grabb. Han saknar nog bonusen, samt att han var otroligt trött. Hoppas han kan sova skönt nu i natt. 

Vill inge mer nu. Orkar inte. Känner bara för att ge upp. 

Livet är så otroligt orättvist. Lycka? Vad är det? 

Smärta. Gör så ont. Orkar inte kämpa mer. 

Nu skiter jag snart i det här. Är så jäkla less på att bli behandlad som skit hela tiden, eller, som luft kanske är en bättre beskrivning. För det känns verkligen som om jag inte finns. Finns ingen som bryr sig om vad jag säger eller om hur jag mår, när beslut ska tas så görs det utan mig. När man ska hitta på något så görs det utan mig.

Varför kan det inte vända någon gång?? Varför är det alltid jag som ska bli lidande och hamna utanför?? 

Ja, nu generaliserar jag. Är egentligen bara en enda person som jag faktiskt syftar på just nu. En person som borde bry sig om mig, som borde finnas där för mig, men som verkligen struntar i mig helt och hållet.

Ja, jag är känslig nu, men jag börjar känna att det här har gått alldeles för långt nu. Jag ska inte behöva sitta och gråta varje dag, jag ska inte behöva må skit för att andra inte bryr sig. 

Det är en otroligt lång väg kvar, men samtidigt känner jag att, varför ska jag behöva må sämre än nödvändigt under den här tiden? Jag vet att jag kan få må bra. Och jag känner att jag mår hellre bra och fixar detta helt och hållet på egen hand, än att jag ska behöva ta massa skit.

Önskar jag hade någon som förstod, önskar jag slapp känna mig så ensam. 

Hela mitt liv har varit en bergochdalbana, med fokus på dalar. Börjar lessna på att aldrig få ha det riktigt bra. 

Varje dag är den andra lik, och jag börjar verkligen att tröttna på det här. Jag är fortfarande sjukskriven, vilket självklart påverkar situationen. Men, jag kommer inte att klara av att gå tillbaka till jobbet än, mår inte tillräckligt bra. Jag mår bättre, men inte tillräckligt för att klara av att göra ett bra jobb.

Men, pojkvännen går också fortfarande hemma. Detta håller på att göra mig totalt galen. För ju längre tid han har varit hemma, ju latare blir han. Och, desto mer bråk och tjafs blir det. Så, jag känner att om han inte börjar jobba snart, så känner jag mig tvingad. Jag orkar inte gå hemma hela dagarna, och dessutom behöva störa mig på att han är hemma och inte gör något vettigt.

Det är inte ens lunch än, och vi har redan haft ett bråk idag. Och, då har vi ändå barnen hemma. Men, det som stör mig mest, är att han är så otroligt barnslig så fort det blir tjafs. Han beter sig verkligen inte som en vuxen, utan snarare är det någon form av trots som visar sig. Och, jag anser att jag har mer än nog med att ta hand om ett trotsigt barn just nu.

Det som är jobbigt är att jag känner mig ganska låst, jag kan aldrig ta mig iväg och göra något för min egen skull, som han gör lite då och då. skillnaden är väl den att jag är mamma på heltid, och han har bara sitt barn ibland. Samtidigt känner jag, och var helt tydlig med från början att i en familj ska alla behandlas lika, det ska inte göras någon skillnad. Men ändå så blir det i slutändan att jag får ta allt ansvar ändå. 

Nu ångrar jag inte ett dugg att jag har mitt underbara barn hos mig på heltid, tvärtom. Men jag skulle vilja kunna göra något för mig själv ibland. En promenad i tystnad skulle vara tillräckligt. Eller att få åka till en vän och prata. 

Nej, nu får jag väl sluta gnälla. Det har man väl ingen som helst rätt att göra heller. 

*önskar jag var någon annan stans*