Hjälp, vissa dagar blir jag nästan rädd för mig själv. Eller, inte rädd på det viset, men undrar ändå vad sjutton det är som händer med mig.

Senaste tiden har jag haft många konstiga drömmar, men senaste dagarna har dessa verkligen blivit värre. De har känts så otroligt verkliga så jag har inte vågat ligga kvar i sängen när jag vaknat till lite. Men, samtidigt som de här drömmarna blir verkligare, så har jag även dagtid försvunnit in i någon slags drömvärld. Skillnaden är väl den att på dagarna så kan jag styra tankarna på ett helt annat sätt än när jag sover.

Men, dessa tankar är inte bara tankar. De får mig att fundera över vad som egentligen händer med mig. Om detta bara är en period full av hormoner och att det är därför allt känns så otroligt konstigt. Samtidigt så är det inte första gången tankarna kommer, så det måste ju ändå finnas en orsak till dem även sen innan.

Det som är jobbigt är att försöka hantera dessa tankar, och alla känslor som kommer med dem. Stundvis vet jag inte riktigt vad jag ska ta mig till, då det blir för mycket för mig.

En del av mig vill att dessa tankar och drömmar ska förbli just det, medan en annan liten del av mig önskar att vissa delar ska få bli verklighet.

DU, du är orsaken till många av mina tankar. Önskar jag kunde dela dem med dig. 

Känner mig sådär löjligt förälskad, trots att jag inte är det. Eller, är jag? Jag känner mig inte säker längre. Du fyller mina tankar och drömmar och jag längtar efter att få vara med dig.