Hela mitt liv har varit en bergochdalbana, med fokus på dalar. Börjar lessna på att aldrig få ha det riktigt bra. 

Varje dag är den andra lik, och jag börjar verkligen att tröttna på det här. Jag är fortfarande sjukskriven, vilket självklart påverkar situationen. Men, jag kommer inte att klara av att gå tillbaka till jobbet än, mår inte tillräckligt bra. Jag mår bättre, men inte tillräckligt för att klara av att göra ett bra jobb.

Men, pojkvännen går också fortfarande hemma. Detta håller på att göra mig totalt galen. För ju längre tid han har varit hemma, ju latare blir han. Och, desto mer bråk och tjafs blir det. Så, jag känner att om han inte börjar jobba snart, så känner jag mig tvingad. Jag orkar inte gå hemma hela dagarna, och dessutom behöva störa mig på att han är hemma och inte gör något vettigt.

Det är inte ens lunch än, och vi har redan haft ett bråk idag. Och, då har vi ändå barnen hemma. Men, det som stör mig mest, är att han är så otroligt barnslig så fort det blir tjafs. Han beter sig verkligen inte som en vuxen, utan snarare är det någon form av trots som visar sig. Och, jag anser att jag har mer än nog med att ta hand om ett trotsigt barn just nu.

Det som är jobbigt är att jag känner mig ganska låst, jag kan aldrig ta mig iväg och göra något för min egen skull, som han gör lite då och då. skillnaden är väl den att jag är mamma på heltid, och han har bara sitt barn ibland. Samtidigt känner jag, och var helt tydlig med från början att i en familj ska alla behandlas lika, det ska inte göras någon skillnad. Men ändå så blir det i slutändan att jag får ta allt ansvar ändå. 

Nu ångrar jag inte ett dugg att jag har mitt underbara barn hos mig på heltid, tvärtom. Men jag skulle vilja kunna göra något för mig själv ibland. En promenad i tystnad skulle vara tillräckligt. Eller att få åka till en vän och prata. 

Nej, nu får jag väl sluta gnälla. Det har man väl ingen som helst rätt att göra heller. 

*önskar jag var någon annan stans*