Alla inlägg under maj 2015

Av star-shine - 25 maj 2015 11:48

Ytterligare en dag då man lämnar på förskolan och åker därifrån med många tankar som snurrar och känner sig allmänt förbannad.


Vad är då anledningen? Jo, på sonens förskola så har det kommit en utländsk kille. Eller kommit, han har gått där ett bra tag nu. Denne kan nästan ingen svenska alls, bortsett från ett gäng mindre trevliga ord. Hans sätt att  kommunicera består av att slåss. Den här killen verkar älska att "ge sig på" min son, och vissa dagar hinner vi knappt genom grinden innan han springer fram och försöker slå. Sonen försöker då ta skydd bakom mig. 


Idag var alla barn och fröknar ute, sonen går till "sin" fröken, jag säger hej då och börjar gå mot grinden. I ögonvrån ser jag sonen gå fram mot en leksak, som står för sig självt. Då kommer den här "bråkstaken" och skyndar sig fram och tar leksaken, och börjar sen slå sonen. INGEN fröken reagerar alls. Jag ropar åt killarna och går emot dem, då skyndar de sig iväg. Sonen springer och tar skydd i frökens knä. Hon har suttit och grejat med flera yngre barn omkring sig och har inte sett vad som hänt, men övriga fröknar då?? Alla andra typ 7-8st som bara stod och pratade med varandra??


Jag blir så förbannad på att de inte kan ta itu med problemet. De har fått en resurs pga det här barnet, borde inte denne faktiskt hålla koll då? Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Sonen har alltid älskat att åka till förskolan och leka, men senaste tiden vill han inte gärna dit. Och jag förstår ju varför. Tyvärr är det bara "vår" fröken det går att prata med, de andra verkar inte förstå/inte bry sig. Tyvärr är hon inte där hela tiden då hon bara jobbar deltid nu. 


Tycker det är så fel att ett barn ska behöva ta emot slag på det viset när det finns ett helt gäng med vuxna närvarande. 


Detta har ju dessutom orsakat att min son slåss han med. Och ja, jag säger ingenting om han försvarar sig för det anser jag att han har rätt att göra. Däremot så är vissa av fröknarna extremt snabba på att anklaga mig vid de här tillfällena. Så, mitt barn får inte slåss, men han får gärna vara slagpåse??? Nej, helt fel i hela systemet där.

ANNONS
Av star-shine - 19 maj 2015 11:59

Idag går allt verkligen riktigt trögt. Var tungt att ta sig ur sängen i morse. Jag har varit vaken massor av gånger i natt så har inte fått någon bra sammanhängande sömn alls. De småstunder som jag faktiskt har sovit, har jag drömt massor av konstiga drömmar på. Så känner att idag kommer det vara en riktigt seg dag. Jag är så trött att jag inte orkar ta itu med något, och ute bara öser regnet ner så det är bara att glömma att ens sticka näsan utanför dörren.


Ikväll måste jag verkligen lägga mig i tid. Det funkar inte att ha det så här. Men samtidigt så är kvällarna enda tiden på dygnet då jag faktiskt har lite energi och motivation till att göra något vettigt, plus att övriga sover så det är lugnt och skönt.


Igår fick jag helt plötsligt börja leta information om något jag trodde jag skulle slippa, men med tanke på att det är viktigt så kommer jag ju självklart försöka lära mig så mycket som möjligt. 

ANNONS

<3

Av star-shine - 12 maj 2015 23:44

Känner bara att jag måste få skriva lite, vet att jag är enormt dålig på att skriva, men händer så mycket runt mig så har helt enkelt inte riktigt tid. 


Men, idag tog jag modet till mig och kontaktade en person jag inte vågat kontakta på ett tag. Låter kanske löjligt, men jag har faktiskt inte vågat. Det har varit en spärr i mig som gjort att jag bara inte kunnat få iväg det där sms:et eller kunnat ringa det där samtalet. Men, idag lyckades jag äntligen. Känslan jag haft stämde, vilket i sig är lite skrämmande. Men, känner mig lite delad nu, en del känner att "tur att jag inte har hört av mig och stört" medan en annan del av mig känner "fan, det är ju vid såna tillfällen jag verkligen ska visa att jag finns". Men men, gjort är gjort, kan tyvärr inte ändra på det nu.


Men, glädjen och lättnaden när jag fick svar, och fick en konversation, även om den inte blev speciellt lång så hände något inom mig. Tårarna mer eller mindre bara sprutade, av glädje, av lättnad, av saknad, ja allt. 


Om du bara visste vad du betyder för mig och hur enormt mycket jag saknar dig. <3 

Av star-shine - 6 maj 2015 10:43

Trots att allt stundtal känns riktigt pissigt så finns det ändå stunder då det mesta känns okej, till och med att det känns riktigt bra. I måndags hade jag en sådan dag. Dels fick jag vara med om något som jag själv anser är väldigt häftigt, sen fick jag bara vara mig själv. Inga måsten, utan bara vara, vilket var väldigt skönt. Det var till och med städat när jag kom hem, ja, hyfsat iaf, så är ändå ganska nöjd med det.


Idag är en sån dag där jag inte hinner göra någonting. Eftersom jag lämnar sonen på förskolan så sent så försvinner ju ett par timmar för mig. Idag ska jag dessutom hinna duscha och äta mat för att sen åka iväg. Känner mig lite stressad för jag skulle egentligen vilja ta itu med massa andra saker, men, jag har ju det här stora problemet med att jag orkar inte speciellt mycket och därför tar saker och ting ganska lång tid för mig. Så, jag får passa på att njuta av att göra ingenting istället. 

Av star-shine - 3 maj 2015 10:41

Jag börjar känna mig fångad i min egna kropp. Kanske låter lite märkligt, men har inget bätte sätt att förklara känslan på.


Vad jag menar är att smärtan och övriga kroppsliga besvär jag har för tillfället gör att jag knappt kan ta mig utanför dörren vissa dagar. Jag klarar inte av att göra allt jag normalt sett klarar av utan problem. Jag fixar för tillfället inte ens att ta hand om lägenheten. Bara en sådan simpel sak som att städa, glöm det, för gör jag det så orkar jag knappt röra mig efteråt. Så, min sjukgymnast har till och med förbjudit mig att göra vissa saker. Detta resulterar ju tyvärr i att jag tvingas bo i ett skitigt hem. Det håller på att göra mig totalt galen. Trots att jag vid ett antal tillfällen senaste dagarna påpekat att golvet är skitigt, det är fullt av smulor, damm, hår och kattsand överallt, så är det inte en kotte som har ens lyft ett finger för att göra något åt det. Eller jo, det är det ju, min son har faktiskt dammsugit sitt rum och försökt så gott han kunde att dammsuga även hallen och badrummet, men jag kan ju inte kräva att det faktiskt ska bli helt rent då.


Så, jag får bita ihop ett tag till. Men, jag ska iväg imorgon och kommer vara borta ett antal timmar, vilket innebär att sambon faktiskt får några timmar ensam hemma, och städar han inte då, så kommer han att få höra det ganska så ordentligt när jag kommer hem.


På tal om imorgon, då väntar en otroligt spännande dag. En liten milstolpe i mitt liv. Börjar bli nervös, men håller tummarna för att allt är bra. 

Av star-shine - 2 maj 2015 10:44

Vill inte att det ska göra så otroligt ont som det gör. Jag vill kunna må bra och orka leka med barnen. Känns riktigt tråkigt att behöva vara den här mamman som säger "nej, tyvärr, jag orkar inte". :( 


Avundas alla de föräldrar som orkar engagera sig i barnen trots att de har en dålig dag. Mina dåliga dagar innebär att jag knappt tar mig ur sängen och gör jag det så orkar jag knappt röra mig pga smärtan. 


Den här dagen började mindre bra, blev väckt av sonen som vrålade allt vad han orkade och var skitsur över att jag inte hade väckt honom. Jo men visst. Han kan ju inte räkna med att jag ska gå upp och väcka honom innan jag ens vaknat själv. 


Det som är lite jobbig nu är att även bonus är här, vilket gör att jag försöker kämpa lite extra, men det slutar med att jag blir ännu sämre, vilket absolut inte är bra.


Hoppas dagen fortsätter bättre än vad den har börjat med iaf.

Av star-shine - 1 maj 2015 21:38

Jaha, då var det än en gång bevisat då. Ja, alltså vad jag bor ihop med för typ av man. Trodde han skulle lära sig någon gång, men det känns som att jag väntar förgäves. 


Han vet att jag inte mår bra, han vet dessutom att jag mår sämre om vissa saker inte fungerar som de ska. Ändå, gör han samma "misstag" gång på gång. Ja, jag blir lika förbannad varje gång. Idag slutade det med att jag gick och halvt la mig i sängen pga att jag hade så otroligt ont. Efter långt om länge kom han och frågade hur det var med mig, var på han fick till svar att jag har jäkligt ont, som alltid när det blir så här. Fick något halvt mumlande till svar. Samtidigt kommer sonen, kryper upp i sängen och tittar försiktigt på mig. Sen torkar han mina tårar och ger mig en kram och frågar, "hur är det mamma?" 


Det är riktigt illa när ett litet barn visar mer empati och känslor än vad en vuxen person gör. I det här läget så borde det varit sambon som kommit och först bett om ursäkt (för det gör han aldrig) och sen tröstat mig. Sonen skulle inte ens behövt se sin mamma så ledsen. Han ska bry sig om att leka och ha kul, och ska inte behöva trösta mig. 


Även om jag skäller på sonen ibland så älskar jag honom av hela mitt hjärta. Jag hoppas verkligen att hans empati kommer att finnas med honom för alltid. Fortsätter han som han gör nu så kommer han verkligen bli en underbar pojkvän i framtiden. 

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se