Jaha, då var det än en gång bevisat då. Ja, alltså vad jag bor ihop med för typ av man. Trodde han skulle lära sig någon gång, men det känns som att jag väntar förgäves. 

Han vet att jag inte mår bra, han vet dessutom att jag mår sämre om vissa saker inte fungerar som de ska. Ändå, gör han samma "misstag" gång på gång. Ja, jag blir lika förbannad varje gång. Idag slutade det med att jag gick och halvt la mig i sängen pga att jag hade så otroligt ont. Efter långt om länge kom han och frågade hur det var med mig, var på han fick till svar att jag har jäkligt ont, som alltid när det blir så här. Fick något halvt mumlande till svar. Samtidigt kommer sonen, kryper upp i sängen och tittar försiktigt på mig. Sen torkar han mina tårar och ger mig en kram och frågar, "hur är det mamma?" 

Det är riktigt illa när ett litet barn visar mer empati och känslor än vad en vuxen person gör. I det här läget så borde det varit sambon som kommit och först bett om ursäkt (för det gör han aldrig) och sen tröstat mig. Sonen skulle inte ens behövt se sin mamma så ledsen. Han ska bry sig om att leka och ha kul, och ska inte behöva trösta mig. 

Även om jag skäller på sonen ibland så älskar jag honom av hela mitt hjärta. Jag hoppas verkligen att hans empati kommer att finnas med honom för alltid. Fortsätter han som han gör nu så kommer han verkligen bli en underbar pojkvän i framtiden.