Börjar bli allmänt less på tillvaron. Börjar tröttna rejält på att inte kunna göra det jag vill. Varje liten rörelse är som ett hårt gympapass och gör riktigt ont. Men, vad ska jag göra åt det? Vad kan jag göra? Ja, i normala fall så kanske familjen hade kunnat hjälpa mig men då jag inte vill belasta min mamma hur mycket som helst så försöker jag naturligtvis själv. Men sambon då? Nej, där kan jag ju bara glömma att få riktig hjälp. Han kan möjligtvis göra något OM jag ser till att hinta om det eller säger rakt ut att "gör det där". Annars ligger han på soffan och inte gör ett endaste skit. 

Framtiden är fortfarande oviss, dock kommer jag vara den som kommer vara hemma, vilket betyder att dagarna tillhör mig, det har jag faktiskt lyckats få ur honom. Och lika bra är väl det. 

Sen, har det hänt en sak som jag aldrig någonsin trodde skulle hända. Någon (inte så svårt att gissa vem) har varit i sonens spargris och snott pengar. Skulle hämta pengar ur den då jag lovat sonen att han fick ta med sig egna pengar häromdagen då vi skulle iväg, men det var inte lätt då dethelt plötsligt endast fanns en massa enkronor i den, alla femmor, tior och sedlar var borta!! Runt 300kr saknas det! Trodde aldrig en vuxen människa kunde med att sno pengar från ett barn. Istllet för ca 500kr så fanns där 175kr i enkronor!! (okej EN 10:a var det med). Detta är något jag aldrig kommer att förlåta. Nu såg jag till att ta ut pengar själv så att sonen skulle ha möjlighet att köpa det han hade tänkt, men just själva grejen. Man gör inte så!

Varje dag, varje timme så snurrar tankarna på hur allt kommer att bli. Orkar inte så mycket mer nu. Vill att bebis ska komma snart, mycket snart. Vetskapen om att det kan vara flera veckor kvar gör mig halvt galen, orkar inte gå med den här smärtan i flera veckor till. 

Nej, nu ska jag försöka fixa lite mat till mig och grabben...