Ett par veckor har nu gått och sambon, eller ska jag skriva ex-sambon lyser fortfarande med sin frånvaro. Jag har försökt kontakta honom på flera olika sätt men han vägrar att svara. Jag kan verkligen inte förstå hur en så kallat vuxen person kan bete sig så otroligt omoget. Han ska föreställa en förälder, en pappa, men efter detta kommer i alla fall inte jag våga lämna ett barn ensam med honom. Han är ju helt instabil, går inte att lita på honom alls.

Han verkar ju dessutom inte bry sig det minsta om hur barnen mår eller om det händer dem något. Hade han brytt sig så hade han ju svarat eller hört av sig.

Idag har jag börjat att packa ihop hans saker. Här har han inget hem längre. Ska bara lyckas få tag på honom så han kan hämta skiten, och lämna tillbaka mina nycklar och helst betala det han är skyldig mig. 

Trodde när jag träffade honom att detta skulle vara mannen i mitt liv, och det var bra till att börja med, sen vet jag inte vad som hände med honom, men han blev som en helt annan person. En person som inte jag vill leva tillsammans med. En person som uppenbart bara bryr sig om sig själv och skiter fullständigt i alla runt omkring sig. 

För barnens skull försöker jag vara stark, men jag är ingen supermamma och orkar inte alltid. Men, oavsett så finns jag för dem, till skillnad från vissa andra. 

Välkommen tillbaka till mitt så kallade liv. 

Att skriva blogg är långt ifrån min starka sida, trots att jag egentligen tycker om att skriva. Men, det är nog bara att inse att jag inte klarar av att hålla den levande mer än några dagar i taget. 

Efter jag skrev sist så har livet, som vanligt, varit värre än en bergochdalbana. Var iväg på läger och hade några otroligt roliga, tuffa, känslosamma och minnesvärda dagar. Annars har det mest varit den här gamla trista vardagen.

En semester utomlands har jag även hunnit med. En underbar fristad där allt verkligen är så otroligt härligt. Dessvärre höll inte gubben med om det, utan satt och surade sig genom vistelsen. 

Men, vad får mig att ta tag i skrivandet igen då? Jo, nu är jag tillbaka i samma härliga kaos som jag befann mig i för ungefär tre år sen. En karl som får frispel och beter sig värre än en barnrumpa. Den här gången är enda skillnaden att det är fler barn inblandade. 

Min så kallade sambo fick ett utbrott på grund av ingenting. Eller, med ingenting så menar jag, att, först förstod han inte varför jag ifrågasatte varför han drog iväg utan att säga något till mig (alla andra kunde han säga hejdå till men inte mig), strax efter så ifrågasatte grabben varför han fått fel färg på överkastet i sängen (något som verkligen varit tillsagt tidigare att det ska ligga med rätt färg upp). Sen från ingenstans blev han alldeles tokig, halvt vrålade och kastade nycklarna på golvet och talade om att det gick minsann inte att bo ihop med oss, sen drog han. 

Han har sedan detta skedde, inte hört av sig alls. Det är över en vecka sen. Han har alla grejer kvar här. Barnen undrar. Han verkar inte bry sig om barnen heller då han som sagt, inte hört av sig, inte ens för att fråga hur det är med dem. Och, i min värld så är inte det okej. Barnen är det viktigaste jag har, och jag är ganska säker på att de allra flesta föräldrar håller med mig när jag säger att man gör allt för att ens barn ska ha det bra.

Minstingen har varit riktigt dålig och vid flertalet tillfällen knappt kunnat andas. Men, det är uppenbart viktigare för honom att bry sig om sig själv än sitt barn.

Vissa skulle inte kunnat få barn från början. Skulle finnas någon mekanism i kroppen som känner av vilka som är lämpliga som föräldrar och vilka som inte är det.