Så många tankar som kan snurra runt i huvudet samtidigt. Känner mig alldeles snurrig av allt tänkande. 

Livet har tagit många olika riktningar genom åren, en del väntade, men många oväntade. När man trott att allt varit bra, har något hänt och allt kastats omkull igen. Men har famlat långt ner, men på något sätt kämpat och tagit sig upp igen, för att allt ska raseras än en gång. Hur mycket är det meningen att man ska klara av? 

Sen jag blev mamma för första gången har mitt sätt att tänka förändrats. Jag fick en liten människa att ta hand om, att skydda. En liten underbar person, som tyvärr har sina rötter i något oerhört hemskt. Men, jag bestämde mig redan då att kämpa för hans skull, och det tänker jag fortsätta göra. Man väljer inte sina egna rötter, och det ska han aldrig behöva stå till svars för. Men han ska veta att jag alltid kämpat för att han ska ha det så bra som möjligt. 

När jag blev mamma för andra gången hade jag helt andra förutsättningar, men det varade endast en kort stund. Nu står jag ensam och kämpar för att mina två underbara barn ska få en så bra uppväxt och så bra förutsättningar som möjligt. Det är inte alltid lätt att stå på egna ben och kämpa mot allt på egen hand, men för mina barn gör jag allt jag kan för att de ska ha det bra. Det är inte deras fel att jag blivit utsatt för manliga puckon. Det jag kan göra är att finnas för dem.

Idag har jag haft en otroligt rolig stund med min äldsta, något som det tyvärr inte funnits så mycket tid för det senaste, men som vi skulle behöva mer av båda två. Samtidigt saknar jag lillen, då jag knappt sett honom idag. 

Sen ska tiden räcka till annat med, till mina studier, till vårt hem, till allt runt omkring.... Någon stans i allt så behöver jag få tid att vara jag, inte bara mamma. De få stunder jag faktiskt har så kallat egentid så vad gör jag? Jo jag hamnar vid datorn eftersom jag jag inte verkar ha några vänner kvar. Allt annat har tagit all min tid, så vännerna har inte blivit prioriterade. Jag pratade med en vän tidigare idag och han skulle höra av sig nu ikväll. Det är inte första gången jag inte hör något, och jag har slutat att vänta, men samtidigt så känns det. Varför? 

Nu ska den här ensamma trötta mamman ta och krypa ner i sin säng och försöka sova ut. 

Var allt annat än igår denna känsla fanns inom mig senast. Var absolut inte beredd att känna såhär alls, då detta kom från ingenstans. 

Men, känslor... ja de är underbara när de är som de ska vara, om de är det nu, alltså som de ska, det ska jag låta vara osagt då detta delvis känns bra, samtidigt som det känns oväntat. Spännande hur påverkad man kan bli, men samtidigt lite skrämmande.