Idag är det mors dag, vilket innebär att alla mammor ska firas. 

Själv sitter jag med blandade känsllor. Dels så känner jag lite besvikelse för att jag själv inte blir firad, samtidigt känner jag ju glädje och tacksamhet över mina underbara barn. Samtidigt tänker jag på min egen mamma. Min alldeles underbara mamma, som ställer upp i vått och torrt. Vet inte hur jag ska kunna visa för henne hur mycket hon betyder för mig. Dessutom, så hade min ena syster redan lagt ut en "mors dag hälsning", skriven på ett sådan sätt att det ska ge mig mer dåligt samvete över att mamma ställer upp för mig. Jag vet inte varför hon gör så hela tiden, vad det handlar om. Hon hälsar knappt på mamma längre, men blir sur om vi andra tillbringar för mycket tid med henne. 

Men men. Tyvärr har vissa omständigheter gjort att jag inte har möjlighet att åka till min mamma idag, vilket också gör att jag känner mig ledsen. 

Hur kan man vara för liten för att få hjälp? Eller jo, det förstår jag ju att man kan vara beroende på vad det gäller. Men, detta handlar om ett barn, med god verbal förmåga, som anses för litet för att få hjälp att bearbeta händelser. Har kollat upp och på flera andra platser i det här landet så resoneras det inte så, så varför här?? 

Var går gränsen mellan att ett barn inte mår bra och att barnet "far illa"? Vad har samhället för skyldigheter att hjälpa barnen i dagens samhälle? 

Handlar det om yngre barn så erbjuds föräldrarna stöd i sin föräldraroll, men om det inte hjälper, vad händer då? Äldre barn kan ofta vända sig till skolsköterskan eller skolkuratorn, men var kan de yngre barnen i förskolan vända sig för att få hjälp? 

Jag skriver utifrån en händelse om ett barn i förskoleålder som på grund av många tuffa händelser, visar gång på gång att hen inte mår bra. Förskolepersonal och vårdnadshavare har en dialog, barnhälsoteamet är inkopplat, men barnet får ingen egen hjälp. Föräldrastöd, ja det hjälper kanske den vuxne i sin föräldraroll, men det hjälper inte barnet att bearbeta det hen varit med om. När det går så långt att barnet flera gånger i veckan får panikångestattacker då har det i mina ögon gått för långt. Bup, (barn och ungdomspsyk) är kontaktade, men detta är ett helt normalt beteende för ett barn i den åldern och där kan med andra ord barnet inte heller få någon hjälp.

Vem kontaktar man? Är det läge för en orosanmälan till socialen, trots att vårdnadshavare gör sitt allra bästa för att hjälpa barnet? Var kan de vända sig?