Var går gränsen mellan att ett barn inte mår bra och att barnet "far illa"? Vad har samhället för skyldigheter att hjälpa barnen i dagens samhälle? 

Handlar det om yngre barn så erbjuds föräldrarna stöd i sin föräldraroll, men om det inte hjälper, vad händer då? Äldre barn kan ofta vända sig till skolsköterskan eller skolkuratorn, men var kan de yngre barnen i förskolan vända sig för att få hjälp? 

Jag skriver utifrån en händelse om ett barn i förskoleålder som på grund av många tuffa händelser, visar gång på gång att hen inte mår bra. Förskolepersonal och vårdnadshavare har en dialog, barnhälsoteamet är inkopplat, men barnet får ingen egen hjälp. Föräldrastöd, ja det hjälper kanske den vuxne i sin föräldraroll, men det hjälper inte barnet att bearbeta det hen varit med om. När det går så långt att barnet flera gånger i veckan får panikångestattacker då har det i mina ögon gått för långt. Bup, (barn och ungdomspsyk) är kontaktade, men detta är ett helt normalt beteende för ett barn i den åldern och där kan med andra ord barnet inte heller få någon hjälp.

Vem kontaktar man? Är det läge för en orosanmälan till socialen, trots att vårdnadshavare gör sitt allra bästa för att hjälpa barnet? Var kan de vända sig?