Ännu en ensam kväll med tid att fundera...

Känns som att mitt liv präglas av konflikter, känns som att det är bråk varje dag. Är det inte barnen som ryker ihop så är det någon annan i min närhet. Livet som ensamstående är allt annat än en dans på rosor, men när man dessutom blir motarbetad och ifrågasatt i nästan allt så blir det stundvis outhärdligt. Jag har, den hårda vägen, lärt mig att inte ta en amssa skit, vilket gör att jag säger ifrån när jag fått nog. Detta uppskattas ju inte av alla, varför måste jag alltid bråka? Men är det verkligen jag som bråkar när jag säger ifrån att jag inte vill höra vissa saker mer? 

Vår lilla familj har regler och rutiner som gör att livet fungerar lite enklare för oss alla. Självklart är det inget jag följer slaviskt, men ju mer som följs desto bättre fungerar vardagen, ju mindre bråk blir det på grund av att någon är trött eller hungrig. 

De som finns i vår närmsta närhet vet precis hur vi fungerar och vad som krävs för att allt ska fungera bra, men ändå måste jag stå och försvara mig. Det är så tröttsamt. Jag vill bara kunna få må bra, och att mina barn ska få må bra. 

Varje gång jag bråkar med barnen så brister en del av hjärtat och jag börjar tvivla på min roll som mamma. När det är som värst vill jag bara fly iväg, få vara mig själv, bara rymma någonstans där jag slipper tjat och bråk. Sen inser jag att jag inte kan det, att jag har ett ansvar över mina barn. För trots att vissa kan sticka iväg och lämna dem, så ska de aldrig behöva bli lämnade av sin mamma. 

Jag älskar mina barn, men jag önskar att jag fick vara jag ibland också, inte bara mamma