Detta med att känna sig utanför är inte alltid så enkelt att hantera. Ibland kan man strunta i det, men ibland så blir man så otroligt ledsen. Ledsen över att alltid vara den som blir bortvald och får vara själv. Jag trodde inte att jag skulle behöva känna såhär som vuxen, att detta med utfrysning bara var en hemsk period i min barndom, men uppenbart så håller även vuxna på att frysa ut andra.

När man mår kasst så krävs det inte så mycket för att man ska halka ännu längre ner. Men vägen upp är egentligen inte så oerhört lång heller. Det skulle betyda så otroligt mycket om någon bara hörde av sig spontant och frågade hur jag mår eller om jag ville hitta på något.