Sitter nu igen med denna oerhört jobbiga känsla, att vara ensam. Det är ju egentligen inte bara en känsla, det är ett faktum, det är så, jag är ensam.

Jag tänker på alla runt omkring, oavsett om de har en partner eller ej, så har de vänner eller familj som finns där för dem. Ja, jag har min familj, men det är det enda. Jag älskar min familj, det gör jag, men de kan inte fylla tomrummet jag känner inom mig. 

Jag önskar att jag också hade personer runt mig, som ville vara där, som faktiskt hörde av sig för att de ville umgås med mig. Någon som man kunde sitta och prata, skratta och gråta tillsammans med oavsett när. 

Jag är inte den som är superframåt och tar för mig, men de gånger jag försöker verkar det ju bara bli fel. Känner mig så otroligt misslyckad och ledsen över min situation. Nu börjar dessutom skolan igen och jag får bara panik när jag tänker på vad som väntar den här terminen.