När allt bara känns jobbigt, när tårarna bara rinner och när man känner en stor klump inom sig, vad gör man då?

Det känns som att allt bara blir värre för varje dag som går. Pluggandet blir lidande, barnen blir lidande, allt halkar efter. Vissa dagar orkar jag inte göra någonting, och kommer på mig själv med att sitta och titta rakt ut i ingenstans. Men sen finns det ju dagar där saker är som vanligt, där allt rullar på, ungefär som på rutin.

Jag mår inte bra, inte alls, men vet inte vad jag ska göra för att ändra på mitt mående heller. Jag försöker göra det bästa av situationen men uppenbart är det inte tillräckligt. Det har gått så långt att jag funderat på avlastning, för att barnen ska få ha det bra, för att jag inte orkar. Men, trots att jag är vuxen så får jag tydligen inte bestämma över vad jag vill. Mina föräldrar är inte pigga någon av dem, men de hjälper till vad de kan, ibland kanske för mycket. Jag har ständigt dåligt samvete över att jag lastar över barnen på dem, men vad ska jag göra när de anser att jag inte får lämna bort barnen på avlastning? Senast imorse pratade jag med min mamma och hon antydde att jag skulle hämta barnen senare idag, trots att hon vet att jag inte kan lämna på förskolan imorgon. Hon antyder, säger saker på ett sätt som gör att jag bara mår sämre, samtidigt är jag tacksam över att hon hjälper mig.

Jag ångrar absolut inte mina barn, men jag hade aldrig skaffat fler barn om jag vetat att jag skulle bli helt ensam igen. Detta gör ju att jag får extremt dåligt samvete då jag indirekt inte orkar ta hand om dem på bästa sätt. Önskar jag kunde få hjälp, men då jag bor på en liten plats där alla känner alla så kan man inte be om hjälp utan att alla vet det och då blir man dömd.

Vissa dagar, som denna, vill jag bara vara själv. Jag orkar inte vara en engagerad mamma när jag knappt orkar med mig själv.