Precis, den som bara går nedåt, längre och längre, tills det inte finns ens en gnutta ljus kvar. Det måste vara den jag har hamnat i, för ljusglimtarna blir verkligen bara färre och färre. 

Julen närmar sig, och ja, visst ser jag fram emot alla tända ljus och så, men samtidigt så kvittar det. Julen är inte vad den var förr, den härliga magiska stämningen är borta sen många år. I år kommer det ju dessutom inte bli bättre av att vi uppenbart har tjafs i familjen. För ungefär två månader sen skrev jag ett inlägg om brutna löften. En, eller rättare sagt två så kallade familjemedlemmar som medvetet valde att svika och såra, kasta massa onödig skit och inte vilja förstå alls. Dessa personer har fortfarande inte insett att de gjort otroligt fel, vilket gör situationen besvärlig. Jag tänker inte umgås med dem innan de tänker be om ursäkt, riktigt ordentligt, för så beter man sig verkligen inte. Det tråkiga är, att de riskerar ju att förstöra julen, inte bara för mig, utan för mina barn, och för mina föräldrar. 

Jag själv är verkligen på gränsen till att bli helt knäckt nu. Jag känner stress från alla håll och kanter. Dels från skolan, den håller på att haverera totalt. Dels för att ta hand om hemmet och om barnen, orken finns inte. Sen är det allt annat runt omkring. Mina allergier/sjukdomar/känsligheter är också en otroligt stor energikrävande och stressande del, jag kan ju snart knappt gå utanför dörren.

Jag har försökt meddela på olika sätt för min omgivning hur jag mår, men ingen verkar kunna ta mig på allvar. Det heter så fint att det finns anmälningsplikt mot både det ena och det andra, men när någon håller på att krascha helt och hållet så är det inte en enda jävel som bryr sig. Jag har försökt att få hjälp, men ingen bryr sig.

Hur tar man sig ur denna nedåtgående svarta spiral? Hur kommer orken och livslusten tillbaka? 

Har kommit till en gräns där jag sitter och funderar på om jag ska orka fortsätta kämpa eller om jag bara ska ge upp. Jag mår skit, den ena dagen är värre än den andra. Jag har försökt be om hjälp på olika sätt, men bemöts med total oförståelse. Jag vet inte vad jag ska ta mig till längre. Hela min situation är ohållbar. 

Det kommer dagar lite då och då som känns bättre, och jag har haft en lite ljusare period nyligen, men framtiden ser bara totalt nattsvart ut. Jag vet inte var jag ska vända mig, vad jag ska göra för att kunna bryta detta. '

Jag berättade idag för en person att det gått så långt att jag lessnat på mina barn, att jag inte orkar längre. Varför jag som mamma måste vara den som tar fullt ansvar hela tiden, varför aldrig pappor har sånt ansvar. Jag vill bara åka iväg och vara mig själv, få göra något för min egen skull, få hämta ny energi för att kunna ta tag i allt. Men, det var ju hemskt att jag kände så, och så vidare. Och ja, det är hemskt, jag skäms för mina känslor. Jag älskar egentligen mina barn, men just nu mår jag så dåligt att jag inte orkar eller kan vara den där bra mamman. Jag vet det otroligt väl utan att någon annan ska trycka ner mig ännu mer.

Hjälp, ta mig härifrån. Jag måste få komma bort. Det kvittar vart bara jag slipper att sitta instängd här...