Precis, den som bara går nedåt, längre och längre, tills det inte finns ens en gnutta ljus kvar. Det måste vara den jag har hamnat i, för ljusglimtarna blir verkligen bara färre och färre. 

Julen närmar sig, och ja, visst ser jag fram emot alla tända ljus och så, men samtidigt så kvittar det. Julen är inte vad den var förr, den härliga magiska stämningen är borta sen många år. I år kommer det ju dessutom inte bli bättre av att vi uppenbart har tjafs i familjen. För ungefär två månader sen skrev jag ett inlägg om brutna löften. En, eller rättare sagt två så kallade familjemedlemmar som medvetet valde att svika och såra, kasta massa onödig skit och inte vilja förstå alls. Dessa personer har fortfarande inte insett att de gjort otroligt fel, vilket gör situationen besvärlig. Jag tänker inte umgås med dem innan de tänker be om ursäkt, riktigt ordentligt, för så beter man sig verkligen inte. Det tråkiga är, att de riskerar ju att förstöra julen, inte bara för mig, utan för mina barn, och för mina föräldrar. 

Jag själv är verkligen på gränsen till att bli helt knäckt nu. Jag känner stress från alla håll och kanter. Dels från skolan, den håller på att haverera totalt. Dels för att ta hand om hemmet och om barnen, orken finns inte. Sen är det allt annat runt omkring. Mina allergier/sjukdomar/känsligheter är också en otroligt stor energikrävande och stressande del, jag kan ju snart knappt gå utanför dörren.

Jag har försökt meddela på olika sätt för min omgivning hur jag mår, men ingen verkar kunna ta mig på allvar. Det heter så fint att det finns anmälningsplikt mot både det ena och det andra, men när någon håller på att krascha helt och hållet så är det inte en enda jävel som bryr sig. Jag har försökt att få hjälp, men ingen bryr sig.

Hur tar man sig ur denna nedåtgående svarta spiral? Hur kommer orken och livslusten tillbaka?