varför måste vissa personer ifrågasätta mig hela tiden? Det spelar tydligen ingen roll hur många gånger jag än försöker förklara och försvara, samma visa hela tiden. Idag blev jag otroligt nog uppbackad av en i min närhet som normalt sett inte brukar säga något till min fördel i såna situationer, så det kändes ändå lite bra.

Min vardag består just nu av bråk, tjafs och onödiga diskussioner. Jag försöker att få vardagen att fungera, men när andra personer ska lägga sig i och ifrågasätta så fungerar det ju inte alls istället. 

Jag är rädd för hur den närmaste framtiden kommer att se ut, rädd för att inte få ordning på saker och ting, rädd för att inte kunna ha en fungerande vardag...

Har precis suttit och tittat på hus. Farligt att klicka på en länk och sen vidare... Denna gången hittade jag ett hus som är nästan perfekt. Det finns egentligen bara två "fel", det ena är att det ligger lite för långt bort från centrum, men det är säkert bara en vanesak. Det andra är ju priset, eller det är kanske inte för dyrt, men det är för dyrt för mig. Att få lån som ensamstående student är i stort sett omöjligt. Annars så hade huset en bra planlösning, barnen skulle kunna få egna rum, ha möjlighet att gå rakt ut på gräsmattan och leka och inga störande grannar precis vägg i vägg. Men, det är bara drömmar. Vet inte om jag skulle klara av att sköta ett helt hus på egen hand heller, men man skulle kanske lära sig med tiden. Vore så skönt att få flytta härifrån. Även om jag trivs jättebra här, så finns det ju några irritationsobjekt som jag gärna skulle slippa. 

Stressen gör sig påmind och jag mår inget vidare idag. Jag försöker att inte tänka på vissa saker, men plötsligt kommer jag på mig själv med att fundera på just detta. Blivit en ökande oro kring nästa läkarbesök med då jag tyvärr fått tid till en ny läkare. Tänk om denna inte är lika förstående? Jag är allt annat än redo att köra fullt ut igen, jag fixar inte det. 

Julen kom och gick. Den var okej. Inget var så där magiskt som man kan önska att det vore, men det var inte heller helt illa, så jag säger att den var okej. Barnen blev nöjda med det de fick och det känns ändå som en viktig del. Vi har kunnat umgås med varandra och ätit julmat och alldeles för mycket julgodis.

Men, ingen högtid utan trubbel eller? 

Var vänder man sig när ens barn verkligen inte fungerar längre, när hen ena stunden önskar att hen var död, för att vid annat tillfälle önska samma sak om mig eller någon annan närstående? När utbrotten avlöser varandra? Jag är helt slut vid det här laget, jag vet inte längre vad jag ska ta mig till. Jag måste få hjälp, eller, ja, mitt barn måste få hjälp.

Mitt i allt detta så har jag fått veta att ett syskon befinner sig i närheten. Jag har haft kontakt med hen, och talat om att hen gärna får höra av sig och komma hit. Fick sen veta att hen antagligen inte får för sin pappa. Hur fan är man funtad om man inte låter sina barn träffa varandra?? Hur kan man låta sitt jävla ego gå före barnens bästa?? Hans hjärna måste ha totalt havererat. Ingen kräver att han träffar mig, jag klarar mig utan att se honom, han har gjort sitt val och det skiter jag fullständigt i, jag vill inte leva ihop med en förvuxen bebis. Men när hans jävla ego och "tycka-synd-om-sig-själv-stil" går ut över barnen så blir jag bara förbannad och ledsen. Hur kan man neka sitt barn att träffa syskon som hen umgåtts med tidigare?? 

Jaha, då var dagen här, dagen då det känns som att hela mitt liv kraschade. Efter att ha gråtit nästan konstant och haft ett tryck över bröstet senaste veckan så fick det vara nog idag. Jag samlade krafter och ringde vårdcentralen och berättade hur jag känner. Fick en tid ett par timmar senare.

Om man i vanliga fall är inne hos läkaren i max fem minuter så var det tvärtom idag. Fick en läkare jag aldrig sett förr, men var inne på rummet i nästan en timme. Jag försökte förklara hur jag mår, jag grät, jag skämdes men på något sätt kändes det ändå bra. Läkaren ville sjukskriva mig på heltid och sa att jag måste få möjlighet att vila och ta hand om mig själv. Fick även medicin som jag kan ta när jag behöver sova. Är dock lite rädd för sådana mediciner, men har insett att jag kanske faktiskt behöver ta någon nu så jag i alla fall får sova ordentligt en natt. 

Men, om jag känner mig lättad för att någon äntligen lyssnat och tagit mitt mående på allvar, så känner jag om möjligt, ännu mera stress över skolan. Jag har ju massor som ska göras, men nu ska jag inte göra något? Kollade lite på csn och är man helt sjukskriven så får man behålla sitt studiemedel, men om man är sjukskriven på deltid så får man bara för den tiden man studerar. Vilket innebär, att om jag skulle vilja försöka att gå till skolan någon dag, så riskerar jag att förlora mitt studiebidrag. Jag måste verkligen ringa och prata med dem imorgon så jag vet vad som gäller. 

Sist jag skrev såg ju familjesituationen allmänt kaotisk ut. Strax efter så, via ett samtal från mamma, så hörde de här familjemedlemarna av sig och vi bestämde för att ses och prata om saker som hänt. Detta gjordes och, vi löste problemen just då. 

Jag har varit tvungen att ta hjälp av min mamma nu igen, och jag märker ju att det inte är hållbart i längden, men jag vet inte riktigt hur jag ska lösa det annars. Jag skulle behöva någon som kan hjälpa mig med allt praktiskt...

Oavsett, julen närmar sig, jag har absolut ingen julstämning än, även om jag försöker göra mitt bästa för att barnen ska få det mysigt. Det är viktigt för mig att de får ha en mysig jultid som små