Julen kom och gick. Den var okej. Inget var så där magiskt som man kan önska att det vore, men det var inte heller helt illa, så jag säger att den var okej. Barnen blev nöjda med det de fick och det känns ändå som en viktig del. Vi har kunnat umgås med varandra och ätit julmat och alldeles för mycket julgodis.

Men, ingen högtid utan trubbel eller? 

Var vänder man sig när ens barn verkligen inte fungerar längre, när hen ena stunden önskar att hen var död, för att vid annat tillfälle önska samma sak om mig eller någon annan närstående? När utbrotten avlöser varandra? Jag är helt slut vid det här laget, jag vet inte längre vad jag ska ta mig till. Jag måste få hjälp, eller, ja, mitt barn måste få hjälp.

Mitt i allt detta så har jag fått veta att ett syskon befinner sig i närheten. Jag har haft kontakt med hen, och talat om att hen gärna får höra av sig och komma hit. Fick sen veta att hen antagligen inte får för sin pappa. Hur fan är man funtad om man inte låter sina barn träffa varandra?? Hur kan man låta sitt jävla ego gå före barnens bästa?? Hans hjärna måste ha totalt havererat. Ingen kräver att han träffar mig, jag klarar mig utan att se honom, han har gjort sitt val och det skiter jag fullständigt i, jag vill inte leva ihop med en förvuxen bebis. Men när hans jävla ego och "tycka-synd-om-sig-själv-stil" går ut över barnen så blir jag bara förbannad och ledsen. Hur kan man neka sitt barn att träffa syskon som hen umgåtts med tidigare??