Känns som att tiden bara försvinner, samtidigt som den känns evighetslång. Hur går det ihop egentligen? 

Mina dagar känns otroligt meningslösa, jag har ingenting att fylla dem med. Eller jo, det finns ju egentligen hur mycket som helst jag skulle kunna göra, men det finns verkligen ingen energi till att göra det. Någon dag ibland kan jag samla ihop mina krafter och få något gjort. Igår var en sådan dag. Det var bestämt sedan tidigare att vi skulle hjälpa en äldre person i min närhet, så det gjorde vi. Det innebär ungefär ett par timmars träningspass, men samtidigt är det ganska skönt. Det är ingen stress utan det får ta den tid det tar. Även om det är jobbigt så är det jobbigt på ett bra sätt. Nackdelen är ju att jag närmaste dagarna är superseg och oftast har ont i hela kroppen, men vetskapen om att ha gjort något betydelsefullt väger upp det.

Annars, när dessa dagar inte infaller, så sitter jag mest av tiden. Endera så stirrar jag rakt ut i tomma intet eller så hänger jag vid datorn i hopp om att hitta något som får tiden att gå lite fortare. 

Jag har tappat glädjen med allt. Jag kan ha några små stunder av glädje fortfarande, men det mesta känns riktigt pissigt om jag ska vara ärlig. Hur kommer man vidare? Det är så mycket jag skulle vilja göra, men som aldrig blir av för att jag får inte till det... Blir så trött på mig själv