Dags för mitt samtal. Shit, trodde verkligen inte det gick att gråta så mycket bara av att prata med en annan människa. Det var lite läskigt faktiskt. Men, samtidigt så var det ganska skönt med. 

Jag fick berätta lite, fylla i lite olika papper och så hokus pokus så fick jag äntligen ett namn på det som är fel. Jag har både utmanning, depression och ångest! Och detta kunde inte läkaren tala om för mig? Samtidigt som jag delvis känner mig lite lättad över att ha fått veta vad det är som är fel med mig så känns det ändå inte bra. Jag? Utmattad? Deprimerad? Nej, inte jag... eller? 

Är det nu jag ska försöka ta in detta och bearbeta det? Att inse att jag hamnat här på grund av att jag försökt kämpa för hårt innan? Det som var lite skrämmande var att hon jag pratade med hade ju ett extremt minne. Jag har pratat med henne tidigare och då hade hon tolkat min livssituation på ett lite annat sätt än vad jag gjorde. Och, hon hade ju rätt. 

Det är så mycket jag skulle vilja gå tillbaka och ändra i mitt liv, men samtidigt så vet jag att jag i så fall skulle ha gått miste om mina två underbara barn. Hur jobbiga de än är ibland så älskar jag dem. Problemet är ju att jag just nu inte har orken att vara en bra mamma. När en del av energin som borde gå till annat behövs för att skydda mina barn från andra inkompetenta idioter och deras dofter eller smittor.

Ja, det finns personal, och föräldrar som stinker parfym, som gör mina barn dåliga. Och det finns idioter som skickar sina barn till förskola och skola trots magsjuka!! Förlåt, men hur fan tänker de? Eller, förlåt, de kan ju uppenbart inte tänka!