Varför är känslor så svåra att få grepp om? Ena stunden känner man på ett sätt och i nästa stund på ett annat. Jag blir inte klok på det här.

Helgen som precis har passerat har jag försökt ägna åt min stora kille. Vi behöver till tillsammans både han och jag. Dessutom så har vi haft kalas för honom då han fyller år. Nöjd stor liten kille. 

Men, har vi haft tid tillsammans så har jag och lillgrabben fått mindre tid. Jag har bara inte orkat med honom nu det senaste. Han kräver mer och mer och testar och trotsar och driver mig till totalt vansinne snart.  Jag vet inte hur jag ska göra, vad jag ska göra för att kunna ge av mig själv lika mycket till båda. 

Jag har ändå varit hyfsat pigg under helgen, sovit lite mer än jag brukar, dock med hjälp av mediciner. De hjälper inte fullt ut, men lite grann och den där halvtimmen jag somnade tidigare verkade hjälpa lite. 

Idag har jag och grabben varit en sväng på simhallen, dags att träna simning. Han var nöjd och glad efteråt så det kändes bra. 

Imorgon är en ny dag...