Alla inlägg under januari 2018

Av star-shine - 11 januari 2018 13:41

Är så jävla less på mydigheter just nu. För det första, när man samlat kraft för att orka ringa det där jobbiga samtalet och så nej, då har de helt plötsligt ingen telefontid trots att de ska ha. Ny dag, nytt förberedande, kommer fram och blir halvt sågad. Bara ett jäkla ifrågasättande och en ton som får en att känna sig ännu mer värdelös än innan.


Nästa myndighet, försäkringskassan (här även kallad förnedringskassan). Blir uppringd, har några frågor om min sjukskrivning. Jag svarar så gott jag kan, försöker förklara vissa saker. Blir typ dumförklarad för att jag tänker som jag gör (???) Är bara såååå less på detta nu. Behöver dessutom antagligen få tag på en läkare som kan hjälpa mig med en komplettering av sjukintyget eftersom fk uppenbart inte förstår vad som står där. Suck!


Är så less på allt jävla krångel! Inte direkt så man mår bättre när det krånglar och jäklas hela tiden. 

Av star-shine - 10 januari 2018 23:46

Dagen höll på att krascha totalt redan tidigt i morse. Jag var trött och inte alls på något toppenhumör från början, och lyckas sen att klanta mig ordentligt och tappa ut diverse frukost på golvet. Halvt skrek bara att jag orkar inte mer, nu går jag och lägger mig, vilket jag också gjorde. Tur jag bara hade den stora hemma, för han fixade sig själv och kom sen in till mig. Vi pratade, jag bad om ursäkt och sen gick jag och städade och åt frukost.


Då vi på grund av mig blev ett par minuter sena så kände jag att jag måste följa med honom in till skolan, och det resulterade i att jag beslutade mig snabbt för att vara kvar ett tag. Det blev både bra och mindre bra observationer. Första lektionen flöt superbra, och den pedagogen pratade jag även med efteråt och talade om vad jag tyckt om upplägg, bemötande och sättet att fånga barnens uppmärksamhet. Jättebra.


Sen var resten av tiden i vanliga klassrummet. Pedagogen där såg halvt panikslagen ut när hen insåg att jag skulle vara kvar. Lyckades inte fånga barnen, svamlade och hade ingen som helst logik i förklaringarna. Kändes som att hen inte trodde att barnen skulle förstå/ vara tillräckligt kompetenta för att klara av uppgifterna, som för övrigt var superenkla. 


Kändes skönt att jag tog mig tiden att vara med och titta. Fick en liten inblick i hur det fungerar vid lunchen med, samt lokaliserade delar av doftproblematiken. Har lite att ta med mig till mötet jag ska på.


Blev dock helt slut av att vara där, så resten av dagen har det inte blivit så mycket gjort. 

Av star-shine - 8 januari 2018 21:51

Precis som dagens rubrik så börjar jag mer och mer tro att bup (barn och ungdomspsykiatrin) på det här stället bara är ett stort skämt. 


Ett barn som får utbrott både provocerat och oprovocerat, inte vet varför hen gör vissa saker, skadar sig själv och önskar att hen vore död. Är inte det allvarligt? Vad krävs i så fall för att det ska bli allvarligt kan man ju undra?


Funderar på vart världen är på väg...


Jag har miljoner tankar som snurrar runt idag, men får ingen ordning på något så skippar allt tror jag

Av star-shine - 7 januari 2018 20:59

Efter att spenderat större delen av barnens jullov hemifrån så kom vi nu hem idag. Känns ganska skönt att vara hemma igen, att inte behöva tänka sig för hela tiden vad man gör eller säger. 


Men, för det verkar alltid finnas ett sådant, ju längre tiden går, ju mer känner jag den där hemska klumpen inom mig som bara växer och växer. Jag har kollat runt lite och kommit fram till att jag har som mest två veckor på mig att bestämma mig för vad jag vill göra det här året. Eller, det handlar ju egentligen inte om vad jag vill bara, utan helt ärligt så handlar det bara om vad jag orkar. Vårterminen börjar snart och jag är sjukskriven. Endera meddelar jag skolan läget och hoppas på att allt går att lösa vid ett senare tillfälle. Eller, så avbryter jag sjukskrivningen och satsar på att bli klar med skolan och förhoppningsvis kunna få ett jobb senare. Men, kommer jag att klara det? Som det ser ut nu så är svaret definitivt nej. Inte med det schemat som ligger framför mig, det känns totalt omöjligt. 


Varför måste jag må skit? Varför kan inte jag få tillbaka min ork, min energi, koncentration och fokus? Varför lyser glädje och lust med sin frånvaro? Varför måste allt kännas så jäkla jobbigt??

Av star-shine - 5 januari 2018 13:58

Många av er vet säkert vad jag menar, när man får höra att självklart är man välkommen men samtidigt visas det med kroppsspråk och dylikgt tvärtom. Jag befinner mig lite i den situationen, vissa här anser att självklart kan jag stanna medan andra visar tydligt att det kanske är dags att åka. Vad gör man då? Tänker att man kan hamna i likande situation om man ofrivilligt är hos någon annan, när man är "tvingad" att vara där för att man inte kan vara hemma. 


Ja, med tanke på att jag inte orkar sova ordentligt så blir det många ensamma timmar i mörkret då man ligger och funderar på allt och inget. 


De lediga dagarna börjar att ta slut och det är snart dags för vardagen att rulla igång igen. Känns ändå ganska skönt, samtidigt som jag vet hur jobbigt jag har att ta mig upp på morgonen. Däremot så längtar jag efter att få ha lite egentid...

Av star-shine - 3 januari 2018 14:57

Sitter just nu och njuter av lugnet som infinner sig. Är ensam då övriga befinner sig ute på olika håll. Det verkar funka hyfsat när någon inte är hemma, men det är ju inte så det ska behöva vara. 


Har egentligen inte något direkt att skriva idag. Sitter mest vid datorn för att få tiden att gå. Känner mig tom, men samtidigt orolig över läkarbesöket jag har inbokat imorgon. Jag ska träffa en ny läkare och är orolig över att denne inte ska förstå mig lika bra som den förra gjorde. Har ju inte precis bra erfarenheter av läkare.


Önskar att allt snart kommer att vända till det bättre

Av star-shine - 2 januari 2018 13:35

Det känns som att allt bara blir värre för varje minut som går. Allt bråk och tjafs blir bara värre och värre och alla blir bara mer och mer arga och ledsna. Är det så här det ska vara?? 


Idag har vi nog gått över gränsen flera av oss. Vi har sagt saker allihop som sårar. 


Jag orkade äntligen säga ifrån angående en persons kommentarer till mig, men jag gjorde det kanske inte på ett bra sätt, då allt kom i en affekt-situation. Jag känner mig troligt delad nu efteråt. Dels så känns det otroligt skönt att få sagt vissa saker, och markera att det inte känns alls okej att få höra vissa saker jämt, men samtidigt så känner jag mig hemsk som fått någon annan ledsen. Nu handlade allt egentligen om något annat, men som det kan bli i vissa bråk så dras massa annat upp, och det är väl där någonstans som det inte känns bra. 


Jag vill ha hjälp, jag har försökt att be om hjälp länge och när man inte får be om hjälp utan måste handskas med allt själv så blir det till slut en gräns och när man har nått den, så är det ingenting som fungerar längre. 


En av mina största önskningar just nu, är att allt ska bli bra igen. Men, fram tills dess så vill jag bara försvinna från hela den här situationen. Jag orkar inte längre. Jag vill åka härifrån och inte komma tillbaka förrän allt har lugnat sig. Nej, jag vet att det inte hjälper att fly från det som är jobbigt, men det skulle hjälpa att få komma ifrån ett tag. Få komma iväg och hämta nya krafter och kunna ta hand om mig själv innan jag kraschat helt och hållet. 


Hur gör man? Som mamma har man ju tydligen alltid ett ansvar. Inte som alla så kallade "pappor" som tydligen bara kan dra och skita i allt. Vad finns det för stöd till en mamma som inte orkar längre? Som behöver få komma ifrån...


Om en liten stund kommer det antagligen att märkas om vi behöver åka iväg eller inte. Det finns fler än jag som ledsnat på allt bråk och tjafs som varit och det är något som är avgörande för vad vi kan göra. 


En bättre start på det nya året hade verkligen inte varit fel. Jag såg det nya året som en chans till en nystart, en chans till att få börja om och göra allt till det bättre. Men, som det ser ut nu så blev allt precis tvärtom. Det blev ingen nystart, det blev ett eskalerande av allt dåligt som varit istället. Hur går man vidare från detta? Hur tar man steget från den negativa spiralen till något annat? Var någonstans börjar man?


Jag har så många frågor men inga svar. Jag vill också ha en mysig och härlig familj som jag längtar efter och njuter av att vara med. Jag vill inte längta från dem, och njuta av de få stunder jag tillbringar själv, eller längta efter att få vara med någon annan....



Av star-shine - 1 januari 2018 13:18

Jaha, då var det nya året här. Det förra hade ju kunnat sluta bra mycket bättre än vad det gjorde. 


Årets sista dag flöt väl egentligen på ganska bra. Barnen fick vara ute både på förmiddagen och på eftermiddagen. Jag var med ute och lekte tillsammans med dem en stund. På kvällen åt vi mat tillsammans allihop och sen så var det dags för det traditionella uppesittar-spelandet. Där någonstans så började allt bråk och tjafs. Det slutade med att minstingen åkte i säng, och därefter så blev det lugnt en stund. Sen ungefär en halvtimma innan tolvslaget fick den stora ett hysteriskt utbrott och bara skrek och grinade. Precis ALLT var fel, och det var ju alla andras fel med. 


Jag avskyr dessa utbrott. Nu var det väl antagligen tröttheten som slagit in, men detta är något som tillhör vår vardag och som gör att jag sakta men säkert håller på att ge upp.


Idag då, nytt år och nya möjligheter? Ja men visst. Två bråkiga barn, som vanligt, och jag är något så otroligt trött efter att ha spenderat flera nätter här utan möjlighet att få sova en enda natt ordentligt. Jag vill sova, jag behöver sova.

Skapa flashcards