Vill inge mer nu. Orkar inte. Känner bara för att ge upp. 

Livet är så otroligt orättvist. Lycka? Vad är det? 

Smärta. Gör så ont. Orkar inte kämpa mer. 

Nu skiter jag snart i det här. Är så jäkla less på att bli behandlad som skit hela tiden, eller, som luft kanske är en bättre beskrivning. För det känns verkligen som om jag inte finns. Finns ingen som bryr sig om vad jag säger eller om hur jag mår, när beslut ska tas så görs det utan mig. När man ska hitta på något så görs det utan mig.

Varför kan det inte vända någon gång?? Varför är det alltid jag som ska bli lidande och hamna utanför?? 

Ja, nu generaliserar jag. Är egentligen bara en enda person som jag faktiskt syftar på just nu. En person som borde bry sig om mig, som borde finnas där för mig, men som verkligen struntar i mig helt och hållet.

Ja, jag är känslig nu, men jag börjar känna att det här har gått alldeles för långt nu. Jag ska inte behöva sitta och gråta varje dag, jag ska inte behöva må skit för att andra inte bryr sig. 

Det är en otroligt lång väg kvar, men samtidigt känner jag att, varför ska jag behöva må sämre än nödvändigt under den här tiden? Jag vet att jag kan få må bra. Och jag känner att jag mår hellre bra och fixar detta helt och hållet på egen hand, än att jag ska behöva ta massa skit.

Önskar jag hade någon som förstod, önskar jag slapp känna mig så ensam. 

Hela mitt liv har varit en bergochdalbana, med fokus på dalar. Börjar lessna på att aldrig få ha det riktigt bra. 

Varje dag är den andra lik, och jag börjar verkligen att tröttna på det här. Jag är fortfarande sjukskriven, vilket självklart påverkar situationen. Men, jag kommer inte att klara av att gå tillbaka till jobbet än, mår inte tillräckligt bra. Jag mår bättre, men inte tillräckligt för att klara av att göra ett bra jobb.

Men, pojkvännen går också fortfarande hemma. Detta håller på att göra mig totalt galen. För ju längre tid han har varit hemma, ju latare blir han. Och, desto mer bråk och tjafs blir det. Så, jag känner att om han inte börjar jobba snart, så känner jag mig tvingad. Jag orkar inte gå hemma hela dagarna, och dessutom behöva störa mig på att han är hemma och inte gör något vettigt.

Det är inte ens lunch än, och vi har redan haft ett bråk idag. Och, då har vi ändå barnen hemma. Men, det som stör mig mest, är att han är så otroligt barnslig så fort det blir tjafs. Han beter sig verkligen inte som en vuxen, utan snarare är det någon form av trots som visar sig. Och, jag anser att jag har mer än nog med att ta hand om ett trotsigt barn just nu.

Det som är jobbigt är att jag känner mig ganska låst, jag kan aldrig ta mig iväg och göra något för min egen skull, som han gör lite då och då. skillnaden är väl den att jag är mamma på heltid, och han har bara sitt barn ibland. Samtidigt känner jag, och var helt tydlig med från början att i en familj ska alla behandlas lika, det ska inte göras någon skillnad. Men ändå så blir det i slutändan att jag får ta allt ansvar ändå. 

Nu ångrar jag inte ett dugg att jag har mitt underbara barn hos mig på heltid, tvärtom. Men jag skulle vilja kunna göra något för mig själv ibland. En promenad i tystnad skulle vara tillräckligt. Eller att få åka till en vän och prata. 

Nej, nu får jag väl sluta gnälla. Det har man väl ingen som helst rätt att göra heller. 

*önskar jag var någon annan stans*

undrar jag verkligen om män faktiskt är dumma på riktigt eller om de bara är väldigt duktiga på att spela. Skulle montera ihop en säng idag, och trots bruksanvisning så blev det fel. Det tråkiga är, att vi måste skruva isär näsan hela sängen för att kunna göra om och göra rätt. Suck. Tur att det inte var någon stor och viktig sak, eller?

Dagen har varit lite kaos, det blir gärna det här när saker och ting inte går som planerat. Denna gången hände tyvärr saker som ingen av oss kunnat påverka. *tänker på dig vännen*

Nu ska jag ta min onda rygg och gå och lägga mig.

Hjälp, vissa dagar blir jag nästan rädd för mig själv. Eller, inte rädd på det viset, men undrar ändå vad sjutton det är som händer med mig.

Senaste tiden har jag haft många konstiga drömmar, men senaste dagarna har dessa verkligen blivit värre. De har känts så otroligt verkliga så jag har inte vågat ligga kvar i sängen när jag vaknat till lite. Men, samtidigt som de här drömmarna blir verkligare, så har jag även dagtid försvunnit in i någon slags drömvärld. Skillnaden är väl den att på dagarna så kan jag styra tankarna på ett helt annat sätt än när jag sover.

Men, dessa tankar är inte bara tankar. De får mig att fundera över vad som egentligen händer med mig. Om detta bara är en period full av hormoner och att det är därför allt känns så otroligt konstigt. Samtidigt så är det inte första gången tankarna kommer, så det måste ju ändå finnas en orsak till dem även sen innan.

Det som är jobbigt är att försöka hantera dessa tankar, och alla känslor som kommer med dem. Stundvis vet jag inte riktigt vad jag ska ta mig till, då det blir för mycket för mig.

En del av mig vill att dessa tankar och drömmar ska förbli just det, medan en annan liten del av mig önskar att vissa delar ska få bli verklighet.

DU, du är orsaken till många av mina tankar. Önskar jag kunde dela dem med dig. 

Känner mig sådär löjligt förälskad, trots att jag inte är det. Eller, är jag? Jag känner mig inte säker längre. Du fyller mina tankar och drömmar och jag längtar efter att få vara med dig. 

Sitter just nu hos mina föräldrar, skulle egentligen redan varit hemma, men som det känns just nu så har jag inte speciellt bråttom hem.

Vi (jag och pojkvännen) har ett vad man skulle kunna kalla för ett standardgräl, varje dag, vid ungefär samma tidpunkt. Och, det börjar bli fruktansvärt påfrestande. Detta är något vi lätt skulle kunna klara oss utan, men när vissa (läs han) är så otroligt envisa så blir det som det blir.

Han har redan från början gjort klart för mig att köket är hans (trots att det är min lägenhet). Han är den som lagar mat och diskar, och jag får knappt ta mig ett glas vatten. Men, nu till problemet, för detta var egentligen inget problem från början.

Nu har han gått hemma och "slöat" (varit sjukskriven pga lathet) alldeles för länge, och det innebär att nu är det helt plötsligt superjobbigt att fixa mat varje dag på ungefär samma tider. Men, att låta mig göra det, nej det går inte för sig. (nu gör jag det så fort han inte är hemma, men när han är hemma går det inte)

Så, nu har vi alltså precis haft en gräl, via telefon, om vad vi ska äta och när vi ska äta, vilket som vanligt inte resulterade i något vettigt. "Jag åker väl och köper mat då", kom det från honom. Jag vill inte ha "utemat" idag igen. (har ätit det 5/7dagar varje vecka känns det som) Jag vill ha vanlig, normal hemlagad mat!

Detta har gått så långt nu att jag börjar känna att jag snart väljer att leva själv igen, för jag är så less på det här. Less på att bli behandlad som jag blir, och att aldrig någonsin få en positiv respons på något.

Måste snart åka hem, eftersom grabben ska till förskolan imorgon, men tänker vänta så länge som möjligt.

Mitt liv är verkligen som en riktig bergochdalbana just nu, och har varit den senaste tiden. Man hittar små små positiva glimtar av ljus för att sen kastas tillbaka in i mörkret igen. Så känns det. Hittar inget annat sätt att förklara det på.

Jag är fortfarande hemma och sjukskriven. Tycker dock att det låter missvisande med ordet "sjukskriven" då jag inte är sjuk, men jaja, jag mår ju inte bra så. Börjar lessna riktigt ordentligt på att sitta hemma. Vissa dagar är jag mycket piggare och skulle orka göra något annat, men samtidigt har jag fortfarande dagar som jag verkligen måste kämpa mig genom. 

Mitt i allt, så har min ena ljusglimt försvunnit från min närmsta närhet. Känns riktigt tungt, men samtidigt så vet jag att det förhoppningsvis kommer bli bra i slutändan. 

Sen har bästa grannarna flyttat, tyvärr. Både jag och grabben tycker det är jättetrist. Tur att de inte flyttat så långt. 

Grabben har varit lite annorlunda senaste tiden, fast det kanske inte är så konstigt när bästa kompisen inte längre finns nära, han har varit hemma från förskolan väldigt mycket på grund av all mag/kräksjuka som gått där. VARFÖR kan inte folk hålla sig hemma tills de är helt smittfria??

Sen har vi ju mitt och pojkvännens allmänna kaos. Jag har mitt humör, det vet jag, men jag har också försökt att prata med honom ett antal gånger, utan resultat. Hur får man en man att lyssna?? Hur får man dem att förstå?? 

Sitter just nu ensam och övergiven. Eller inte riktigt, men det är ungefär så som det känns just nu. Börjar fundera på vad jag har gett mig in på. Kommer jag verkligen att klara det här??

Senaste veckan har känts ändå ganska bra. Jag har mått relativt bra och orkat göra något annat än att ligga i sängen och må skit. Samtidigt har jag varit väldigt trött. Kanske har det varit en inre kraft som gjort att jag mått bättre och orkat göra något? Har haft bonus här på besök så det har verkligen varit behövligt att må bättre.

Men, idag har jag en riktig skitdag igen. Har mått dåligt sen jag satt och åt frukosten, då min pojkvän börja greja i köket så det luktade blä. Sen har jag inte kunnat må bättre alls. Fick lite extra energi en liten stund så jag orkade sätta mig ner och läsa tillsammans med grabben, men blev så trött efteråt att jag var tvungen att lägga mig.

Pojkvännen har grejat och plockat, för att han stört sig på allt som låg överallt (var vad han själv sa). Sen har han "smugit" omkring, ena stunden i lägenheten, andra stunden har han varit någon annan stans. 

Till slut så tröttnade jag och konfronterade honom, eftersom han vid den tidpunkten knappt sagt något alls till mig på hela dagen. Men, nej då, då är det tydligen mig det är fel på. Han försöker undvika att göra mig sur (genom att göra tvärtemot vad jag bett honom om???) Jag talade om ytterligare en gång att jag vill att han ska sluta ta saker för givet, och prata med mig istället. Men, kändes inte som att han förstod vad jag menade.

Nu sitter jag här med superdåligt samvete för att sonen blev rädd. Ja, han blir rädd om man som vuxna höjer rösten åt varandra, har med mitt ex att göra, som behandlade oss mindre bra. Nu har han fått se att ännu en kille/man har fått mig att gråta. Inget fel i att han ser mig gråta, men han ska inte behöva vara med om själva situationen. 

Talade även om för pojkvännen att om jag hade vetat att det skulle bli såhär så skulle jag aldrig någonsin satt mig i den här situationen. Så får han tolka det som han vill. Han struntade ju uppenbart i att jag blev ledsen, utan tog bara med sig grabben och gick ut, och struntade i mig. 

Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vill bara få må bra. Att jag och grabben ska få ha det bra. Jag orkar inte gå igenom mer skit nu.