Tröttare än tröttast. Måndag, vilket innebär upp tidigt för att ha en chans att vakna innan barnen ska väckas. Få upp dem och fixa frukost och så iväg. Väl hemma igen håller jag på att bryta ihop för att jag är så trött och för att vissa möten är bara så jobbiga. 

Efter att ha lugnat mig så konstaterade jag att jag MÅSTE verkligen städa idag, hur gärna jag än hellre hade lagt mig. Så, upp med fönster för att vädra, då blir det kallt på golvet och jag är tvingad att röra på mig för att inte frysa om fötterna. Dammsög och städade badrummen och shit vad mycket bättre det kändes sen. En lugn stund med lite slösurfande och tänkande innan det blev dags för mat. Mat, hmm, just det ja... Ägg och räkor fick det bli, och en isglass på det. 

Nu har jag precis förberett maten inför sen, potatis och kyckling, ska försöka komma ihåg grönsakerna med. Men, är så seg så det känns som att jag kommer att somna sittandes snart. Har stoppat i mig sötsaker i hopp om att få en kick, men det enda det resulterat i är att jag mår ännu sämre över mitt dåliga val.

Jag vet att barnen ska hämtas om en stund och jag vill inte, jag har ingen ork att vara en bra mamma :( 

Känns som att tiden bara försvinner, samtidigt som den känns evighetslång. Hur går det ihop egentligen? 

Mina dagar känns otroligt meningslösa, jag har ingenting att fylla dem med. Eller jo, det finns ju egentligen hur mycket som helst jag skulle kunna göra, men det finns verkligen ingen energi till att göra det. Någon dag ibland kan jag samla ihop mina krafter och få något gjort. Igår var en sådan dag. Det var bestämt sedan tidigare att vi skulle hjälpa en äldre person i min närhet, så det gjorde vi. Det innebär ungefär ett par timmars träningspass, men samtidigt är det ganska skönt. Det är ingen stress utan det får ta den tid det tar. Även om det är jobbigt så är det jobbigt på ett bra sätt. Nackdelen är ju att jag närmaste dagarna är superseg och oftast har ont i hela kroppen, men vetskapen om att ha gjort något betydelsefullt väger upp det.

Annars, när dessa dagar inte infaller, så sitter jag mest av tiden. Endera så stirrar jag rakt ut i tomma intet eller så hänger jag vid datorn i hopp om att hitta något som får tiden att gå lite fortare. 

Jag har tappat glädjen med allt. Jag kan ha några små stunder av glädje fortfarande, men det mesta känns riktigt pissigt om jag ska vara ärlig. Hur kommer man vidare? Det är så mycket jag skulle vilja göra, men som aldrig blir av för att jag får inte till det... Blir så trött på mig själv

Igår var det dags för möte på skolan för att få ordning på situationen för grabbens del. Både specialpedagog och rektor närvarade, och det var de som pratade mest. Fröken sa inte så mycket, kändes som att hon inte riktigt hade koll. Men, kändes ändå som att de andra hängde med på vad jag menade och att vi förstod varandra så hoppas på att det sker en förbättring.

Idag då, dagen började ju i halvt kaos då jag fick panikhämta minstingen igen. Ännu en gång så har denna parfymstinkande människa lämnat sin eventuellt magsjuka unge på förskolan. Jag blir galen snart om inget händer. Sa väl ett och annat till personalen när jag hämtade med. Det kan inte vara meningen att jag ska trycka i mitt barn massor av medicin för att en uppenbart korkad mamma inte kan förstå information och tänka på någon annan än sig själv.

I eftermiddag var det äntligen dags för första träffen mot hjälp för grabben. Kändes helt okej och han sa också att det var okej, trots att det var lite läskigt att vara själv med en okänd person. Jag hoppas verkligen att hon kan hjälpa honom nu... och kanske mig, för det var viktigt att jag tar hand om mig själv med då grabbben läser av och tolkar in mina känslor...

Blä, jag är trött på alla krav som ställs. Har i alla fall fixat med skolan nu så jag vet vad som händer där. Så en grej mindre att bli stressad av. 

Har mängder med tankar som bara snurrar runt runt. Jag får ingen ordning på något. Allt känns som en enda stor röra. 

Jag vet snart inte vilken ände jag ska börja i, eller rättare sagt, jag vet inte alls. Jag mår piss, jag är trött, har en konstant jobbig känsla, har ett tryck eller en klump eller hur jag nu ska förklara över bröstet, jag bara gråter en massa och orkar ingenting. Samtidigt har jag två barn att kämpa för, samtal att ringa, möten att klara av.....

JAG ORKAR INTE DET HÄR!!!!

Jag fick precis samtal från en kurator och fick en tid inbokad nästa vecka. Nu efter samtalet, som tog kanske två minuter, så sitter jag och kallsvettas och trycket över bröstet gör sig påminnt och tårarna bränner och bara vill komma fram.... Grejen är att detta är inget ovanligt, detta sker så fort jag haft ett samtal oavsett om det skett via telefon eller ej. Jag brukar kunna "hålla ihop" tills jag kommer för mig själv, då bryter jag ihop. 

Varför är det såhär??? 

Värre och värre, det är så det känns just nu. Att allt blir värre. 

Förutom riktiga piss-samtal häromdagen så fortsatte dagen med olyckor som resulterade i akutbesök hos tandläkare och samtal till försäkringsbolaget - igen. Suck.

Igår blev jag dock uppringd av första stället jag kontaktade häromdagen, och denna person var mycket trevligare. Fick en tid redan nästa vecka så det känns faktiskt lite bra ändå. 

Nästa veckan uppföljning, som varit planerad sen ett bra tag tillbaka ringde de och ställde in igår, och vet inte när jag får en ny tid heller. Känns mindre bra då jag sett fram emot det samtalet. 

Just nu sitter jag och försöker njuta av lugnet. Barnen är ute och leker efter att ha stoppat i sig allt godis direkt efter maten. Men i övrigt så präglas lediga dagar av tjat och gnäll och jag orkar verkligen inte. Jag försöker tänka på hur jag ska göra för att må bättre och få mer ork över men har inte hittat någon bra lösning. När varje steg under dagen känns som att behöva betiga ett berg så är det inte så lätt. Ja, det finns några små korta stunder då och då där allt fungerar och flyter på, där jag känner att nu kanske det är på väg att vända, för att i nästa stund störtdyka igen. 

Är så jävla less på mydigheter just nu. För det första, när man samlat kraft för att orka ringa det där jobbiga samtalet och så nej, då har de helt plötsligt ingen telefontid trots att de ska ha. Ny dag, nytt förberedande, kommer fram och blir halvt sågad. Bara ett jäkla ifrågasättande och en ton som får en att känna sig ännu mer värdelös än innan.

Nästa myndighet, försäkringskassan (här även kallad förnedringskassan). Blir uppringd, har några frågor om min sjukskrivning. Jag svarar så gott jag kan, försöker förklara vissa saker. Blir typ dumförklarad för att jag tänker som jag gör (???) Är bara såååå less på detta nu. Behöver dessutom antagligen få tag på en läkare som kan hjälpa mig med en komplettering av sjukintyget eftersom fk uppenbart inte förstår vad som står där. Suck!

Är så less på allt jävla krångel! Inte direkt så man mår bättre när det krånglar och jäklas hela tiden. 

Dagen höll på att krascha totalt redan tidigt i morse. Jag var trött och inte alls på något toppenhumör från början, och lyckas sen att klanta mig ordentligt och tappa ut diverse frukost på golvet. Halvt skrek bara att jag orkar inte mer, nu går jag och lägger mig, vilket jag också gjorde. Tur jag bara hade den stora hemma, för han fixade sig själv och kom sen in till mig. Vi pratade, jag bad om ursäkt och sen gick jag och städade och åt frukost.

Då vi på grund av mig blev ett par minuter sena så kände jag att jag måste följa med honom in till skolan, och det resulterade i att jag beslutade mig snabbt för att vara kvar ett tag. Det blev både bra och mindre bra observationer. Första lektionen flöt superbra, och den pedagogen pratade jag även med efteråt och talade om vad jag tyckt om upplägg, bemötande och sättet att fånga barnens uppmärksamhet. Jättebra.

Sen var resten av tiden i vanliga klassrummet. Pedagogen där såg halvt panikslagen ut när hen insåg att jag skulle vara kvar. Lyckades inte fånga barnen, svamlade och hade ingen som helst logik i förklaringarna. Kändes som att hen inte trodde att barnen skulle förstå/ vara tillräckligt kompetenta för att klara av uppgifterna, som för övrigt var superenkla. 

Kändes skönt att jag tog mig tiden att vara med och titta. Fick en liten inblick i hur det fungerar vid lunchen med, samt lokaliserade delar av doftproblematiken. Har lite att ta med mig till mötet jag ska på.

Blev dock helt slut av att vara där, så resten av dagen har det inte blivit så mycket gjort. 

Precis som dagens rubrik så börjar jag mer och mer tro att bup (barn och ungdomspsykiatrin) på det här stället bara är ett stort skämt. 

Ett barn som får utbrott både provocerat och oprovocerat, inte vet varför hen gör vissa saker, skadar sig själv och önskar att hen vore död. Är inte det allvarligt? Vad krävs i så fall för att det ska bli allvarligt kan man ju undra?

Funderar på vart världen är på väg...

Jag har miljoner tankar som snurrar runt idag, men får ingen ordning på något så skippar allt tror jag