Detta med att känna sig utanför är inte alltid så enkelt att hantera. Ibland kan man strunta i det, men ibland så blir man så otroligt ledsen. Ledsen över att alltid vara den som blir bortvald och får vara själv. Jag trodde inte att jag skulle behöva känna såhär som vuxen, att detta med utfrysning bara var en hemsk period i min barndom, men uppenbart så håller även vuxna på att frysa ut andra.

När man mår kasst så krävs det inte så mycket för att man ska halka ännu längre ner. Men vägen upp är egentligen inte så oerhört lång heller. Det skulle betyda så otroligt mycket om någon bara hörde av sig spontant och frågade hur jag mår eller om jag ville hitta på något. 

Ännu en ensam kväll med tid att fundera...

Känns som att mitt liv präglas av konflikter, känns som att det är bråk varje dag. Är det inte barnen som ryker ihop så är det någon annan i min närhet. Livet som ensamstående är allt annat än en dans på rosor, men när man dessutom blir motarbetad och ifrågasatt i nästan allt så blir det stundvis outhärdligt. Jag har, den hårda vägen, lärt mig att inte ta en amssa skit, vilket gör att jag säger ifrån när jag fått nog. Detta uppskattas ju inte av alla, varför måste jag alltid bråka? Men är det verkligen jag som bråkar när jag säger ifrån att jag inte vill höra vissa saker mer? 

Vår lilla familj har regler och rutiner som gör att livet fungerar lite enklare för oss alla. Självklart är det inget jag följer slaviskt, men ju mer som följs desto bättre fungerar vardagen, ju mindre bråk blir det på grund av att någon är trött eller hungrig. 

De som finns i vår närmsta närhet vet precis hur vi fungerar och vad som krävs för att allt ska fungera bra, men ändå måste jag stå och försvara mig. Det är så tröttsamt. Jag vill bara kunna få må bra, och att mina barn ska få må bra. 

Varje gång jag bråkar med barnen så brister en del av hjärtat och jag börjar tvivla på min roll som mamma. När det är som värst vill jag bara fly iväg, få vara mig själv, bara rymma någonstans där jag slipper tjat och bråk. Sen inser jag att jag inte kan det, att jag har ett ansvar över mina barn. För trots att vissa kan sticka iväg och lämna dem, så ska de aldrig behöva bli lämnade av sin mamma. 

Jag älskar mina barn, men jag önskar att jag fick vara jag ibland också, inte bara mamma

Sommar, semester, vänner och mysiga kvällar, eller? Nej, nu var det ju inte riktigt så det ser ut. Sommar, ja det ska det föreställa, men den riktiga sommarvärmen verkar inte vilja infinna sig. Semester, ja ledig är jag ju just nu. Vänner? Vad är det? Mysiga kvällar? Om man tycker det är mysigt att sitta ensam på kvällarna så.

Jag är nere i en svacka igen, eller har jag kommit upp ur förra? Jag är så less på det vardagliga tråkiga. Det händer aldrig något kul. Varje dag är den andra lik. Jag känner mig alldeles ensam och övergiven, okej jag har mina barn, men det är inte samma sak som att få ha någon vuxen att umgås med. Jag saknar verkligen mitt "gamla liv", när det alltid fanns någon att vara med. De gånger jag verkligen försöker att höra av mig till någon så blir det alltid ett nej, ingen verkar ha varken tid eller lust att  umgås med mig längre, för det ser man ju senare att andra har de tid med.

Nej, jag kanske inte är den mest sociala varelsen, men jag har ett behov av att få umgås med andra, men vill inte att det enbart ska ske på andras villkor hela tiden (typ som när alla andra alternativ är borta, då duger jag)

Jag hade planer för den här sommaren, och än så länge så har vi inte kommit iväg någonstans. Ingen vill hänga på, och jag vill verkligen inte åka själv. 

Idag är det mors dag, vilket innebär att alla mammor ska firas. 

Själv sitter jag med blandade känsllor. Dels så känner jag lite besvikelse för att jag själv inte blir firad, samtidigt känner jag ju glädje och tacksamhet över mina underbara barn. Samtidigt tänker jag på min egen mamma. Min alldeles underbara mamma, som ställer upp i vått och torrt. Vet inte hur jag ska kunna visa för henne hur mycket hon betyder för mig. Dessutom, så hade min ena syster redan lagt ut en "mors dag hälsning", skriven på ett sådan sätt att det ska ge mig mer dåligt samvete över att mamma ställer upp för mig. Jag vet inte varför hon gör så hela tiden, vad det handlar om. Hon hälsar knappt på mamma längre, men blir sur om vi andra tillbringar för mycket tid med henne. 

Men men. Tyvärr har vissa omständigheter gjort att jag inte har möjlighet att åka till min mamma idag, vilket också gör att jag känner mig ledsen. 

Hur kan man vara för liten för att få hjälp? Eller jo, det förstår jag ju att man kan vara beroende på vad det gäller. Men, detta handlar om ett barn, med god verbal förmåga, som anses för litet för att få hjälp att bearbeta händelser. Har kollat upp och på flera andra platser i det här landet så resoneras det inte så, så varför här?? 

Var går gränsen mellan att ett barn inte mår bra och att barnet "far illa"? Vad har samhället för skyldigheter att hjälpa barnen i dagens samhälle? 

Handlar det om yngre barn så erbjuds föräldrarna stöd i sin föräldraroll, men om det inte hjälper, vad händer då? Äldre barn kan ofta vända sig till skolsköterskan eller skolkuratorn, men var kan de yngre barnen i förskolan vända sig för att få hjälp? 

Jag skriver utifrån en händelse om ett barn i förskoleålder som på grund av många tuffa händelser, visar gång på gång att hen inte mår bra. Förskolepersonal och vårdnadshavare har en dialog, barnhälsoteamet är inkopplat, men barnet får ingen egen hjälp. Föräldrastöd, ja det hjälper kanske den vuxne i sin föräldraroll, men det hjälper inte barnet att bearbeta det hen varit med om. När det går så långt att barnet flera gånger i veckan får panikångestattacker då har det i mina ögon gått för långt. Bup, (barn och ungdomspsyk) är kontaktade, men detta är ett helt normalt beteende för ett barn i den åldern och där kan med andra ord barnet inte heller få någon hjälp.

Vem kontaktar man? Är det läge för en orosanmälan till socialen, trots att vårdnadshavare gör sitt allra bästa för att hjälpa barnet? Var kan de vända sig? 

Så många tankar som kan snurra runt i huvudet samtidigt. Känner mig alldeles snurrig av allt tänkande. 

Livet har tagit många olika riktningar genom åren, en del väntade, men många oväntade. När man trott att allt varit bra, har något hänt och allt kastats omkull igen. Men har famlat långt ner, men på något sätt kämpat och tagit sig upp igen, för att allt ska raseras än en gång. Hur mycket är det meningen att man ska klara av? 

Sen jag blev mamma för första gången har mitt sätt att tänka förändrats. Jag fick en liten människa att ta hand om, att skydda. En liten underbar person, som tyvärr har sina rötter i något oerhört hemskt. Men, jag bestämde mig redan då att kämpa för hans skull, och det tänker jag fortsätta göra. Man väljer inte sina egna rötter, och det ska han aldrig behöva stå till svars för. Men han ska veta att jag alltid kämpat för att han ska ha det så bra som möjligt. 

När jag blev mamma för andra gången hade jag helt andra förutsättningar, men det varade endast en kort stund. Nu står jag ensam och kämpar för att mina två underbara barn ska få en så bra uppväxt och så bra förutsättningar som möjligt. Det är inte alltid lätt att stå på egna ben och kämpa mot allt på egen hand, men för mina barn gör jag allt jag kan för att de ska ha det bra. Det är inte deras fel att jag blivit utsatt för manliga puckon. Det jag kan göra är att finnas för dem.

Idag har jag haft en otroligt rolig stund med min äldsta, något som det tyvärr inte funnits så mycket tid för det senaste, men som vi skulle behöva mer av båda två. Samtidigt saknar jag lillen, då jag knappt sett honom idag. 

Sen ska tiden räcka till annat med, till mina studier, till vårt hem, till allt runt omkring.... Någon stans i allt så behöver jag få tid att vara jag, inte bara mamma. De få stunder jag faktiskt har så kallat egentid så vad gör jag? Jo jag hamnar vid datorn eftersom jag jag inte verkar ha några vänner kvar. Allt annat har tagit all min tid, så vännerna har inte blivit prioriterade. Jag pratade med en vän tidigare idag och han skulle höra av sig nu ikväll. Det är inte första gången jag inte hör något, och jag har slutat att vänta, men samtidigt så känns det. Varför? 

Nu ska den här ensamma trötta mamman ta och krypa ner i sin säng och försöka sova ut. 

Var allt annat än igår denna känsla fanns inom mig senast. Var absolut inte beredd att känna såhär alls, då detta kom från ingenstans. 

Men, känslor... ja de är underbara när de är som de ska vara, om de är det nu, alltså som de ska, det ska jag låta vara osagt då detta delvis känns bra, samtidigt som det känns oväntat. Spännande hur påverkad man kan bli, men samtidigt lite skrämmande.