Ett par veckor har nu gått och sambon, eller ska jag skriva ex-sambon lyser fortfarande med sin frånvaro. Jag har försökt kontakta honom på flera olika sätt men han vägrar att svara. Jag kan verkligen inte förstå hur en så kallat vuxen person kan bete sig så otroligt omoget. Han ska föreställa en förälder, en pappa, men efter detta kommer i alla fall inte jag våga lämna ett barn ensam med honom. Han är ju helt instabil, går inte att lita på honom alls.

Han verkar ju dessutom inte bry sig det minsta om hur barnen mår eller om det händer dem något. Hade han brytt sig så hade han ju svarat eller hört av sig.

Idag har jag börjat att packa ihop hans saker. Här har han inget hem längre. Ska bara lyckas få tag på honom så han kan hämta skiten, och lämna tillbaka mina nycklar och helst betala det han är skyldig mig. 

Trodde när jag träffade honom att detta skulle vara mannen i mitt liv, och det var bra till att börja med, sen vet jag inte vad som hände med honom, men han blev som en helt annan person. En person som inte jag vill leva tillsammans med. En person som uppenbart bara bryr sig om sig själv och skiter fullständigt i alla runt omkring sig. 

För barnens skull försöker jag vara stark, men jag är ingen supermamma och orkar inte alltid. Men, oavsett så finns jag för dem, till skillnad från vissa andra. 

Välkommen tillbaka till mitt så kallade liv. 

Att skriva blogg är långt ifrån min starka sida, trots att jag egentligen tycker om att skriva. Men, det är nog bara att inse att jag inte klarar av att hålla den levande mer än några dagar i taget. 

Efter jag skrev sist så har livet, som vanligt, varit värre än en bergochdalbana. Var iväg på läger och hade några otroligt roliga, tuffa, känslosamma och minnesvärda dagar. Annars har det mest varit den här gamla trista vardagen.

En semester utomlands har jag även hunnit med. En underbar fristad där allt verkligen är så otroligt härligt. Dessvärre höll inte gubben med om det, utan satt och surade sig genom vistelsen. 

Men, vad får mig att ta tag i skrivandet igen då? Jo, nu är jag tillbaka i samma härliga kaos som jag befann mig i för ungefär tre år sen. En karl som får frispel och beter sig värre än en barnrumpa. Den här gången är enda skillnaden att det är fler barn inblandade. 

Min så kallade sambo fick ett utbrott på grund av ingenting. Eller, med ingenting så menar jag, att, först förstod han inte varför jag ifrågasatte varför han drog iväg utan att säga något till mig (alla andra kunde han säga hejdå till men inte mig), strax efter så ifrågasatte grabben varför han fått fel färg på överkastet i sängen (något som verkligen varit tillsagt tidigare att det ska ligga med rätt färg upp). Sen från ingenstans blev han alldeles tokig, halvt vrålade och kastade nycklarna på golvet och talade om att det gick minsann inte att bo ihop med oss, sen drog han. 

Han har sedan detta skedde, inte hört av sig alls. Det är över en vecka sen. Han har alla grejer kvar här. Barnen undrar. Han verkar inte bry sig om barnen heller då han som sagt, inte hört av sig, inte ens för att fråga hur det är med dem. Och, i min värld så är inte det okej. Barnen är det viktigaste jag har, och jag är ganska säker på att de allra flesta föräldrar håller med mig när jag säger att man gör allt för att ens barn ska ha det bra.

Minstingen har varit riktigt dålig och vid flertalet tillfällen knappt kunnat andas. Men, det är uppenbart viktigare för honom att bry sig om sig själv än sitt barn.

Vissa skulle inte kunnat få barn från början. Skulle finnas någon mekanism i kroppen som känner av vilka som är lämpliga som föräldrar och vilka som inte är det.

Vet inte var den här dagen försvann. Satt precis och funderade på vad jag har gjort idag och kom fram till att jag tror inte att jag har gjort något alls, haha.

Jo då, jag började dagen med att rensa lite bär och gjorde smoothie åt mig och barnen, blev inte perfekt, men hyfsat okej ändå. Sen tog vi en tur till biblioteket för att låna lite böcker, blev en hel kasse med hem. Nu vet vi vad vi har att göra. 

Blev en liten snabblunch bestående av rester, pasta och korv i oika varianter. Sen har jag matat katt, då jag har tagit på mig att vara kattvakt. Och en tur till mina föräldrar för att låna en väska, blev dock kvar där ett par timmar med. Handlade på vägen hem, väl hemma var sambon för en gångs skull i full färd med att fixa kvällsmat. Kycklingtacos, så blev riktigt gott. 

Kvällen har jag ägnat åt att packa, och fick åka och hämta en väska till då alla grejer tog betydligt större plats än vad jag hade räknat med. Men nu är det mesta i väskorna, får fixa det sista imorgon då det verkligen är sovdags nu

Idag har vi haft en riktigt härlig dag. Vaknade allmänt seg imorse, då natten inte bjudit på tillräckligt mycket sömn, men det är ganska så vanligt när man är småbarnsförälder. Väl uppe så passade sambon på att smyga iväg med yngsta under tiden jag var på toa, så där började jag fundera på varför han hade så bråttom så han inte ens kunde växla ett par ord med mig.

Men, fick upp barnen och fick oss i ordning. Sen åkte vi iväg för att ta nästa etapp i stolpjakten. Vi har legat riktigt på latsidan och inte letat på väldigt länge så idag passade det riktigt bra att göra en omgång. Räknade jag inte fel så blev det totalt 13 stycken idag, vilket är riktigt bra gjort. Barnen var jätteduktiga. Blev en liten paus med glass och lek på en lekplats mellan.

Hem till mina föräldrar och där kom vi precis lagom till maten. Efter förmiddagens motion så smakade det riktigt gott med mat. Vi blev kvar där några timmar innan det var dags för hemfärd. Vi var visserligen bara hemma och hämtade burkar och så åkte vi igen, denna gång för att plocka lite bär. Blåbär och hallon blev det med hem, så nu har jag lovat barnen smoothie imorgon till frukost. 

För att summera dagen så har den varit riktigt bra. Underbart att få sådana dagar ibland. 

Jag har ju helt totalt glömt av bloggen. Har nu suttit och läst hela förra årets inlägg och konstaterat att jag hade ett riktigt skitår. 

Men, för att börja där jag hade slutat. Bebis kom strax därefter. En stor liten kille på nästan fyra kilo. Förlossningen var hemsk. Resan till förlossningen var hemsk. Denna gick snabbare än när äldsta grabben föddes, då det tog supermånga timmar. Den här gången var jag fast besluten om att jag inte skulle ha någon bedövning, förutom lustgasen då. Det var en extrem smärta och så här i efterhand så ångrar jag mig. Jag hade superont även efteråt. Fick komplikationer även denna gång, men fick ju ligga kvar ändå pga nån infektion. 

Första månaderna bodde vi hos mina föräldrar då sambon inte fick göra någonting. Hade dop som gick ganska bra. Blev kvar hos föräldrarna längre än beräknat, på gott och ont.

Väl hemma sen så har det varit ungefär som vanligt, allmänt kaos. Jag har kämpat med amning som inte har funkat. Eller jo det har den egentligen, bortsett från infektioner och sår och sånt.

När lillen var ungefär 4månade blev vi sjuka, och efter många turer fram och tillbaka på akuten så blev det en inläggning på lillen, med syrgasgrimma då han inte syresätte sig ordentligt. Rs-virus visade det sig. 

Våren kom, och pollensäsongen, mediciner på båda killarna. Suck. 

I övrigt har allt på något konstigt sätt rullat på. Saker och ting är verkligen ingen dans på rosor, och vår relation är allt annat än bra. Men, jag försöker fortfarande göra det bästa av situationen och hoppas på att det räcker. 

Jag ska försöka ta upp bloggandet igen, hoppas på att jag kan få till tiden. 

En dag full av obehagligt tryck och smärta. Men varje gång får jag ett litet hopp om att det ska vara på gång på riktigt. Hoppas verkligen att det händer något nu. Har haft svårt att röra mig idag, och sammandragningar till och från. Tyvärr inget regelbundet än och inga riktiga värkar, men jag hoppas fortfarande på att det snart ska komma.Kom igen nu bebis, kom ut.

Ytterligare en dag då jag känner mig ensammast i världen. Trodde vi var två om detta, men så verkar det inte vara. Kvittar vad det än är så får jag klara mig på egen hand, något som vissa dagar är otroligt påfrestande. 

Jag orkar inte mer, allt känns verkligen skit. Bröt ihop hos bm tidigare idag, just på grund av att jag är helt slut. Jag är trött, orkar ju inte sova alls längre, jag har ont, det kliar, det svider, osv. När ska detta ge sig?? Dessutom ska jag orka med att vara pigg och glad och ta hand om sonen, och ta hand om hem och allt som hör till det, - TROTS att jag har en sambo som är hemma. Men vad gör han? Jo, han sitter helst av allt i soffan och kollar på diverse meningslösa filmklipp på sin dator, eller så är han ute och springer omkring med kompisar eller någon granne. 

Man kan tro att han borde vara intresserad av att jag ska ha det bra. Det är ju trots allt även hans barn som jag bär, men ingen som helst respons. Har fått tagit hjälp av min mamma för att få städat här hemma, men jag vill ju inte belasta henne med allt heller. Vet inte vad jag ska ta mig till längre... 

Nu orkar jag inte mer, kan inte detta få vara klart snart?? Jag mår verkligen skit. Inte sovit ordentligt på hur länge som helst, blir ungefär två timmar varje natt. Dagarna mår jag illa, har ont och kliar halvt sönder mig själv. Nu räcker det!!

Hur sjutton får man igång en förlossning? Har läst om massor med sätt, men inget verkar funka. Börjar få panik nu, jag står snart inte ut. 

Känner mig som värsta monstret. Humöret blir ju inte det bästa när man dels inte får sova och sen mår riktigt uselt dessutom. 

Kom ut nu lilla bebis.