Vet inte riktigt var jag ska börja idag, alla känslor är i ett fullständigt virrvarr. Vet snart knappt vad jag känner och det börjar bli för mycket, jag orkar inte med det här längre.

I natt fick jag åka in för kontroll igen. Hade ont, fast inte så jätteont, men hade kommit lite blod. Väl inne konstaterades att allt såg bra ut, bortsett från en infektion som jag fick medicin mot. Blandade känslor. Otroligt lättad över att det inte var något fel, men samtidigt besviken över att inget har hänt än. Vill ju att detta ska vara över snart.

När jag sitter och läser i mitt flöde idag så konstaterar jag att det blivit andra nytillskott under natten. Varför inte jag?? Jag vill också få träffa min lilla bebis snart. 

Med tanke på att det blev kontroll sent och jag inte var hemma förrän typ mitt i natten så skickade jag ett meddelande till förskolan att sonen skulle bli ledig idag. Ändå får jag meddelande tidigt imorse med en ifrågasättning om jag menade idag (???) Som att detta inte var nog, för en stund sen kom ytterligare meddelanden, med frågan om sonen kommer vara ledig varje onsdag. Detta trots att jag så sent som igår hade talat om att nej, det är inte alls säkert, utan det beror på hur det ser ut hemma. Vilket jag skrev tillbaka, samt att jag skrev att han skulle kommit idag, men han  fick bli ledig eftersom jag var tvungen att få sova då jag var på sjukhuset halva natten. Nej men då kommer svaret att jag ska tala om så fort jag vet pga att sonen har specialmat.

Jag ser alltid till att tala om så fort jag vet om det blir någon ändring. Och jag VET att det räcker att de får veta det före halv åtta på morgonen samma dag (för matens skull). Jag blir galen på vissa ur personalen som inte verkar förstå något. Känns som att de stör sig enormt på att jag har fått beviljat de här extra timmarna för sonen. Men, det handlar om 3 (!!) veckor till. Är det så otroligt svårt att förstå det? 

Börjar bli allmänt less på tillvaron. Börjar tröttna rejält på att inte kunna göra det jag vill. Varje liten rörelse är som ett hårt gympapass och gör riktigt ont. Men, vad ska jag göra åt det? Vad kan jag göra? Ja, i normala fall så kanske familjen hade kunnat hjälpa mig men då jag inte vill belasta min mamma hur mycket som helst så försöker jag naturligtvis själv. Men sambon då? Nej, där kan jag ju bara glömma att få riktig hjälp. Han kan möjligtvis göra något OM jag ser till att hinta om det eller säger rakt ut att "gör det där". Annars ligger han på soffan och inte gör ett endaste skit. 

Framtiden är fortfarande oviss, dock kommer jag vara den som kommer vara hemma, vilket betyder att dagarna tillhör mig, det har jag faktiskt lyckats få ur honom. Och lika bra är väl det. 

Sen, har det hänt en sak som jag aldrig någonsin trodde skulle hända. Någon (inte så svårt att gissa vem) har varit i sonens spargris och snott pengar. Skulle hämta pengar ur den då jag lovat sonen att han fick ta med sig egna pengar häromdagen då vi skulle iväg, men det var inte lätt då dethelt plötsligt endast fanns en massa enkronor i den, alla femmor, tior och sedlar var borta!! Runt 300kr saknas det! Trodde aldrig en vuxen människa kunde med att sno pengar från ett barn. Istllet för ca 500kr så fanns där 175kr i enkronor!! (okej EN 10:a var det med). Detta är något jag aldrig kommer att förlåta. Nu såg jag till att ta ut pengar själv så att sonen skulle ha möjlighet att köpa det han hade tänkt, men just själva grejen. Man gör inte så!

Varje dag, varje timme så snurrar tankarna på hur allt kommer att bli. Orkar inte så mycket mer nu. Vill att bebis ska komma snart, mycket snart. Vetskapen om att det kan vara flera veckor kvar gör mig halvt galen, orkar inte gå med den här smärtan i flera veckor till. 

Nej, nu ska jag försöka fixa lite mat till mig och grabben... 

Får välkomna illamåendet tillbaka med stormsteg, eller inte :( Har mått skit hela dagen, antagligen för att jag blev alldeles för sliten igår. Blev mycket promenerande igår, fram och tillbaka så antagligen därför kroppen protesterar idag.

Har varit hos mina föräldrar under dagen, och vägde verkligen fram och tillbaka många gånger innan jag bestämde mig för att åka hem. Det skulle jag ju aldrig gjort. Som alltid när sambon varit ensam hemma hela helgen så luktar det blä i hela lägenheten, och som alltid så hade han ju ingen aning om varför det luktade. Två rum gick det att vara i, så passade på att ta mig tid till att leta upp allt som ska packas. 

Sen efter mycket tjat fick jag sonen i säng med. Satte mig vid datorn för att bara ta det lugnt en liten stund. Hann sitta några minuter, sen känner jag att det börjar lukta riktigt vidrigt. Det luktar alltså så illa att jag får kämpa för att inte kräkas!! Då har sambon rört ihop någon mat till sig själv. Han VET att jag inte fixar vissa dofter och ändå utsätter han mig för dem. Gick och stängde in mig på toa, mest för att jag som sagt var väldigt nära att kräkas. Under tiden hör jag att han går ut. Ja men vad snällt. Fixa så allt luktar fan här och sen dra. Jag hade tänkt att gå ut en stund för att få bort illamåendet men nej då. Nu tar jag mig ju inte ut eftersom sonen ligger och sover och gubbfan stack ut.

Jag börjar känna mig mer och mer osäker på hur framtiden kommer att bli. Jag fixar verkligen inte att vara nära honom dygnet runt hela tiden. Dessutom så har han klantat sig och är sjukskriven igen. Jag orkar inte. När fan ska jag få tid för mig själv? 

Jag orkar knappt ta hand om mig själv pga att jag mår som jag gör, nu ska jag dessutom klara av sonen, hemmet och sambon. Det funkar inte.

Har dessutom vid ett flertal tillfällen försökt diskutera namn, föräldraledighet och sånt, men får knappt någon respons alls. Så, som det ser ut just nu så är det jag som åker till förlossningen utan honom, han kan vara hemma med sonen istället. Jag orkar inte mer, jag är så less på tillvaron så jag vet inte vad jag ska ta mig till.

Sitter här i min ensamhet. Är egentligen ganska skönt. Gubben jobbar och sonen sover.

När man som jag, tillbringar ganska många kvällar själv såhär, så hinner man tänka på allt mellan himmel och jord, både vettiga och mindre vettiga saker. Ikväll har jag funderat på var gränsen går på förskolan. Hur mycket en personal får göra med ett barn. För att detta inte ska missuppfattas så är det så här. Sonen hade ett rejält skrubbsår när jag hämtade idag. Det hade han fått minst en halvtimme tidigare. Det rann fortfarande blod/vätska ur det och var inte tvättat eller något plåster på. Fick veta att personalen försökt, men att de inte fått. Vadå inte fått?? Ja, jag förstår om man inte vill använda våld för att hålla i en skrikande unge, men man kommer ganska långt genom att prata med dem. Eller får inte personal tvätta sår som barnen får? Nu gjorde det inte så mycket för jag fixade på ett plåster själv och åkte hem med honom och tvättade det, men ändå. Hade detta hänt tidigare under dagen så hade de ju behövt tvätta där.

Sen har jag suttit och funderat på varför jag har en så otroligt lång startsträcka ibland när jag ska göra saker. Har massor att göra, men får ingenting gjort. Börjar få lite panik att jag inte ska hinna klart med allt.

Mår fortfarande väldigt upp och ner. Till och från har jag dessutom ganska ont. Det börjar närma sig, men ändå är det ganska länge kvar. 

Eller vad man nu ska kalla det. 

Sommaren har passerat, inte hänt något speciellt utan det har varit ungefär som vanligt. Bonus har varit här en hel del, på gott och ont. Det är inte alltid det lättaste att få in ett större barn i ens liv, men det har ändå funkat ganska bra. 

Tyvärr har det inte blivit av några av planerna jag hade för sommaren, men det har gått ändå. Sonen har iaf fått gå på simskola, inte världens bästa väder och temperatur de veckorna men han kämpade på bra och fick nöjt ett märke sista dagen. 

Nu kan man säga att vardagen har börjat. Grabben har börjat förskolan igen efter sommaren. Blev dock lite strul med timmarna, men fick hjälp och nu får han gå de timmarna han behöver. 

För mig går tiden sakta men säkert framåt. Börjar närma sig, men ändå långt kvar. Mår ungefär som en bergodalbana, vissa dagar ganska bra och vissa riktigt dåligt. Men, jag försöker ändå hålla humöret uppe, även om det inte alltid är det lättaste. 

Börjar känna mig lite orolig inför framtiden, min sk sambo har knappt visat något som helst intresse för något. Han kan fråga lite sporadiskt "hur är det", men annars inget. Den som visar stor glädje och nyfikenhet så är det sonen. Jag vet att jag klarar mig själv, men vill ju så gärna ha en fungerande familj. Men, det är ett tag kvar, så han har fortfarande chansen att visa att han finns och bryr sig...

Jag ska under närmaste tiden försöka fixa i ordning här hemma. Jag har börjat under sommaren med att byta rum och så, men det är mycket småsaker som ska flyttas rätt med. Jag har tyvärr inte haft orken att göra så mycket, utan det blir lite i taget. Mamma har varit snäll och varit här och hjälpt mig en del. Får passa på att göra resten när jag är ensam hemma på dagarna, annars är det bara någon som ska vara i vägen. Men men...

Nu ska jag ta tag i dagen och få något gjort

Nu är jag ordentligt less på vissa i min omgivning. Vad är det för något som gör att vissa uppenbart har svårt att öppna munnen och prata?? Och istället tar saker och ting för givet?? Eller gör helt tvärtom vad som är sagt från början. Och sen får jag skit för detta för att jag blir irriterad. 

Nej, nu fan får det vara nog. Nu har jag lessnat för längesen. 

Den som inte klarar av att prata med mig på ett normlat sätt, alltså INNAN det gått så långt att jag blivit förbannad, den kan lika gärna låta bli mig helt och hållet. Låt mig sköta mitt egna liv och lägg er inte i.

Den här dagen spårade ur redan strax efter att jag vaknade idag. Varför kan inte jag få ha en bra dag?? Varför måste vissa vara där och förstöra dagen för mig?? VET DU INTE? NEJ men FRÅGA då och SLUTA ta saker för givet!!!

eller vad man nu ska säga. Nu är vi lediga allihop och sommarvärmen har letat sig hit så hoppas vi att den stannar. 

Dagarna går otroligt långsamt, vill göra så mycket, men orkar ingenting. De dagar jag ser till att orka, så känns det ju ännu mer på kvällen och natten, då orkar jag verkligen knappt röra mig. Som idag, jag tog mig äntligen tid till att införskaffa lite nya bh:ar, då mina är urväxta sen ett tag tillbaka. Blev ett par turer till affärer. Barnen fick också lite nya kläder.

Sen har vi hunnit med en liten utflykt med grabben så han fick titta på brandbilen. Annars har det varit ganska lugnt, eller, vi har inte hunnit med så mycket annat. Blev till och med snabbmat idag, - igen, trots att jag avskyr att äta på det stället. 

Var meningen att barnen skulle få leka med kompisar idag, men fick meddelande sent och då kunde de inte, så hoppas det funkar bättre en annan dag. De har ju ändå fått leka, fast med andra. 

Nu känner jag att jag får göra som resten har gjort, nämligen gå och lägga sig. Är egentligen inte speciellt trött just nu, men kroppen behöver få vila. 

...............och femton tillbaka? Är det så livet är? 

Känns som att jag har en rejäl gnälldag idag. Samtidigt som jag faktiskt har haft det trevligt så har vissa stunder verkligen varit riktigt usla. 

Nu, när jag tänker tillbaka på dagen som gått, så känner jag mig delad i mina känslor. Som sagt, vissa stunder har varit bra och trevliga, och det känns ju naturligtvis bra, men vissa stunder har varit inte alls bra, och det gör mig ganska ledsen. 

Sen börjar jag fundera på om jag är feg eller bara analyserar allt för mycket. Tar ett bra tag för mig att våga säga/skriva vissa saker och känns riktigt jobbigt att andra vågar det innan mig. Det verkar komme så naturligt för de andra. Men jag som verkligen menar det av hela mitt hjärta, vågar inte. Vet inte vad jag är rädd för egentligen...

Nej, jag struntar i att analysera mer idag, jag orkar faktiskt inte.

Jag saknar dig....