Midsommar och jag har fått för mig att det är meningen att det ska vara en dag då man umgås och har kul. Men, som alltid är det väl något som blir fel. Ser ingen mening med att vara kvar här längre. Jag har tappat lusten till allt. 

Jag är så jävla less på att bli behandlad såhär. Less på att alla verkar tro att de har rätt att säga vad de vill utan en enda tanke på hur det kan uppfattas.

Vill härifrån. Vill till något ställe där det inte är så här.

Mitt i allt så saknar jag dig så otroligt mycket <3 önskar vi snart kan ses...

.....samtidigt glad, förväntansfull, hoppfull..... 

Vad har jag egentligen gett mig in på??

Vissa dagar funderar jag verkligen på hur mitt liv har blivit. Var det så här jag ville att det skulle bli? Har jag valt rätt väg? Eller har jag gått rejält vilse? Jag tror aldrig att man kan känna sig helt säker. För även de stunder allt känns underbart och perfekt, så vet man med sig att det inte kommer att vara för evigt. 

Nu då? Ja, vad ska jag säga om livet, om mitt liv? Outbildad (är ju inte klar med studierna än), ensamstående mamma (till min son), sambo (eller, vi bor ihop iaf), bonusmamma (den jag bor ihop med har barn), arbetslös (eller, jag är ju sjukskriven nu, men efter det)..... 

Detta är ju det som vem som helst kan veta... det är alltså inte hemligt alls. Sen finns det ju de saker som inte vem som helst vet, det som bara vissa vet.... Ostabilt (mitt förhållande), havande (japp, bebis är på väg), delade känslor (för hela familjesituationen).....

Sen finns det dessa sidor som är helt och hållet dolda, som jag håller för mig själv (eller skriver om).... Framtiden (hur vill jag egentligen ha det?), förbjudna känslor (japp, de finns där), längtan (efter att få ha det bra), saknaden (dig)......

Som ni förstår (kanske) så är mitt liv allt annat än lätt för tillfället. Och JA, JAG VET, att det finns de som har det otroligt mycket värre än mig. MEN, det kommer det alltid att finnas, och så länge som jag inte kan göra något åt det, så orkar jag inte heller bry mig, speciellt inte om det handlar om saker som inte jag har med att göra (inte känner).

Vissa saker/händelser/personer får hur mycket uppmärksamhet som helst, medan andra kan gå helt obemärkt förbi. Skumt hur det är. 

Funderar på hur livet sett ut om jag gjort andra val, hade jag fortfarande varit den jag är idag? Livet hade antagligen inte sett ut som det gör idag, på gott och ont. Jag ångrar många val jag gjort, samtidigt är det pga de jag står där jag gör. 

Önskar att jag inte var så feg, utan att jag vågade göra det jag drömmer om, vågade säga vad jag tycker....

Början på dagen var helt okej, men sen kraschade tillvaron helt och hållet. Stress, blivit av med massor av viktig info, känner mig ensam, saknar en viss person...... 

Bara sugen på att ge upp....

Får bli nya tag i morgon, hoppas att allt känns bättre då.

"Just a dream" 

Idag har jag haft en riktigt bra dag :) Känns otroligt bra och härligt att faktiskt kunna skriva det, då jag senaste tiden inte haft nästan någon bra dag alls. Men idag har det varit en sådan där superhärlig dag.

Lämnade sonen på förskolan i vanlig tid, blev lite irriterad där, eftersom den ena fröken inte riktigt förstod att hon borde ha flyttat på ett barn, som i vanlig ordning dök på sonen. Istället så fick sonen en ordentlig tillsägelse när han själv försökte knuffa undan det andra barnet. Men, det löste sig och jag kunde åka.

Fick ett litet infall, en känsla bara, av att jag inte skulle åka hem så struntade i det och tog en vild chansning och åkte och kollade om en annan person var hemma istället. Och, för en gångs skull så hade jag tur, - jag brukar alltid höra av mig innan. Så fick en välbehövlig dag med prat och skratt. 

Åkte hem, fixade snabbmat, växlade ett par ord med gubben och åkte för att hämta grabben. Hämtade honom och så stod det lek på schemat. Han fick åka till sin kompis, och sen fick vi med allihop hit på korvgrillning. Blev riktigt bra. 

Jag känner mig lycklig, jag behövde verkligen dagens sällskap, det var länge sen sist. Saknar verkligen alla stunder vi haft, då det blir så sällan numera. Men, med påfylld energi och med en vetskap om att det inte dröjer lika länge tills nästa gång, så känns det tiktigt bra :) 

Ytterligare en dag då man lämnar på förskolan och åker därifrån med många tankar som snurrar och känner sig allmänt förbannad.

Vad är då anledningen? Jo, på sonens förskola så har det kommit en utländsk kille. Eller kommit, han har gått där ett bra tag nu. Denne kan nästan ingen svenska alls, bortsett från ett gäng mindre trevliga ord. Hans sätt att  kommunicera består av att slåss. Den här killen verkar älska att "ge sig på" min son, och vissa dagar hinner vi knappt genom grinden innan han springer fram och försöker slå. Sonen försöker då ta skydd bakom mig. 

Idag var alla barn och fröknar ute, sonen går till "sin" fröken, jag säger hej då och börjar gå mot grinden. I ögonvrån ser jag sonen gå fram mot en leksak, som står för sig självt. Då kommer den här "bråkstaken" och skyndar sig fram och tar leksaken, och börjar sen slå sonen. INGEN fröken reagerar alls. Jag ropar åt killarna och går emot dem, då skyndar de sig iväg. Sonen springer och tar skydd i frökens knä. Hon har suttit och grejat med flera yngre barn omkring sig och har inte sett vad som hänt, men övriga fröknar då?? Alla andra typ 7-8st som bara stod och pratade med varandra??

Jag blir så förbannad på att de inte kan ta itu med problemet. De har fått en resurs pga det här barnet, borde inte denne faktiskt hålla koll då? Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Sonen har alltid älskat att åka till förskolan och leka, men senaste tiden vill han inte gärna dit. Och jag förstår ju varför. Tyvärr är det bara "vår" fröken det går att prata med, de andra verkar inte förstå/inte bry sig. Tyvärr är hon inte där hela tiden då hon bara jobbar deltid nu. 

Tycker det är så fel att ett barn ska behöva ta emot slag på det viset när det finns ett helt gäng med vuxna närvarande. 

Detta har ju dessutom orsakat att min son slåss han med. Och ja, jag säger ingenting om han försvarar sig för det anser jag att han har rätt att göra. Däremot så är vissa av fröknarna extremt snabba på att anklaga mig vid de här tillfällena. Så, mitt barn får inte slåss, men han får gärna vara slagpåse??? Nej, helt fel i hela systemet där.

Idag går allt verkligen riktigt trögt. Var tungt att ta sig ur sängen i morse. Jag har varit vaken massor av gånger i natt så har inte fått någon bra sammanhängande sömn alls. De småstunder som jag faktiskt har sovit, har jag drömt massor av konstiga drömmar på. Så känner att idag kommer det vara en riktigt seg dag. Jag är så trött att jag inte orkar ta itu med något, och ute bara öser regnet ner så det är bara att glömma att ens sticka näsan utanför dörren.

Ikväll måste jag verkligen lägga mig i tid. Det funkar inte att ha det så här. Men samtidigt så är kvällarna enda tiden på dygnet då jag faktiskt har lite energi och motivation till att göra något vettigt, plus att övriga sover så det är lugnt och skönt.

Igår fick jag helt plötsligt börja leta information om något jag trodde jag skulle slippa, men med tanke på att det är viktigt så kommer jag ju självklart försöka lära mig så mycket som möjligt. 

Känner bara att jag måste få skriva lite, vet att jag är enormt dålig på att skriva, men händer så mycket runt mig så har helt enkelt inte riktigt tid. 

Men, idag tog jag modet till mig och kontaktade en person jag inte vågat kontakta på ett tag. Låter kanske löjligt, men jag har faktiskt inte vågat. Det har varit en spärr i mig som gjort att jag bara inte kunnat få iväg det där sms:et eller kunnat ringa det där samtalet. Men, idag lyckades jag äntligen. Känslan jag haft stämde, vilket i sig är lite skrämmande. Men, känner mig lite delad nu, en del känner att "tur att jag inte har hört av mig och stört" medan en annan del av mig känner "fan, det är ju vid såna tillfällen jag verkligen ska visa att jag finns". Men men, gjort är gjort, kan tyvärr inte ändra på det nu.

Men, glädjen och lättnaden när jag fick svar, och fick en konversation, även om den inte blev speciellt lång så hände något inom mig. Tårarna mer eller mindre bara sprutade, av glädje, av lättnad, av saknad, ja allt. 

Om du bara visste vad du betyder för mig och hur enormt mycket jag saknar dig. <3 

Trots att allt stundtal känns riktigt pissigt så finns det ändå stunder då det mesta känns okej, till och med att det känns riktigt bra. I måndags hade jag en sådan dag. Dels fick jag vara med om något som jag själv anser är väldigt häftigt, sen fick jag bara vara mig själv. Inga måsten, utan bara vara, vilket var väldigt skönt. Det var till och med städat när jag kom hem, ja, hyfsat iaf, så är ändå ganska nöjd med det.

Idag är en sån dag där jag inte hinner göra någonting. Eftersom jag lämnar sonen på förskolan så sent så försvinner ju ett par timmar för mig. Idag ska jag dessutom hinna duscha och äta mat för att sen åka iväg. Känner mig lite stressad för jag skulle egentligen vilja ta itu med massa andra saker, men, jag har ju det här stora problemet med att jag orkar inte speciellt mycket och därför tar saker och ting ganska lång tid för mig. Så, jag får passa på att njuta av att göra ingenting istället.