Efter att spenderat större delen av barnens jullov hemifrån så kom vi nu hem idag. Känns ganska skönt att vara hemma igen, att inte behöva tänka sig för hela tiden vad man gör eller säger. 

Men, för det verkar alltid finnas ett sådant, ju längre tiden går, ju mer känner jag den där hemska klumpen inom mig som bara växer och växer. Jag har kollat runt lite och kommit fram till att jag har som mest två veckor på mig att bestämma mig för vad jag vill göra det här året. Eller, det handlar ju egentligen inte om vad jag vill bara, utan helt ärligt så handlar det bara om vad jag orkar. Vårterminen börjar snart och jag är sjukskriven. Endera meddelar jag skolan läget och hoppas på att allt går att lösa vid ett senare tillfälle. Eller, så avbryter jag sjukskrivningen och satsar på att bli klar med skolan och förhoppningsvis kunna få ett jobb senare. Men, kommer jag att klara det? Som det ser ut nu så är svaret definitivt nej. Inte med det schemat som ligger framför mig, det känns totalt omöjligt. 

Varför måste jag må skit? Varför kan inte jag få tillbaka min ork, min energi, koncentration och fokus? Varför lyser glädje och lust med sin frånvaro? Varför måste allt kännas så jäkla jobbigt??

Många av er vet säkert vad jag menar, när man får höra att självklart är man välkommen men samtidigt visas det med kroppsspråk och dylikgt tvärtom. Jag befinner mig lite i den situationen, vissa här anser att självklart kan jag stanna medan andra visar tydligt att det kanske är dags att åka. Vad gör man då? Tänker att man kan hamna i likande situation om man ofrivilligt är hos någon annan, när man är "tvingad" att vara där för att man inte kan vara hemma. 

Ja, med tanke på att jag inte orkar sova ordentligt så blir det många ensamma timmar i mörkret då man ligger och funderar på allt och inget. 

De lediga dagarna börjar att ta slut och det är snart dags för vardagen att rulla igång igen. Känns ändå ganska skönt, samtidigt som jag vet hur jobbigt jag har att ta mig upp på morgonen. Däremot så längtar jag efter att få ha lite egentid...

Sitter just nu och njuter av lugnet som infinner sig. Är ensam då övriga befinner sig ute på olika håll. Det verkar funka hyfsat när någon inte är hemma, men det är ju inte så det ska behöva vara. 

Har egentligen inte något direkt att skriva idag. Sitter mest vid datorn för att få tiden att gå. Känner mig tom, men samtidigt orolig över läkarbesöket jag har inbokat imorgon. Jag ska träffa en ny läkare och är orolig över att denne inte ska förstå mig lika bra som den förra gjorde. Har ju inte precis bra erfarenheter av läkare.

Önskar att allt snart kommer att vända till det bättre

Det känns som att allt bara blir värre för varje minut som går. Allt bråk och tjafs blir bara värre och värre och alla blir bara mer och mer arga och ledsna. Är det så här det ska vara?? 

Idag har vi nog gått över gränsen flera av oss. Vi har sagt saker allihop som sårar. 

Jag orkade äntligen säga ifrån angående en persons kommentarer till mig, men jag gjorde det kanske inte på ett bra sätt, då allt kom i en affekt-situation. Jag känner mig troligt delad nu efteråt. Dels så känns det otroligt skönt att få sagt vissa saker, och markera att det inte känns alls okej att få höra vissa saker jämt, men samtidigt så känner jag mig hemsk som fått någon annan ledsen. Nu handlade allt egentligen om något annat, men som det kan bli i vissa bråk så dras massa annat upp, och det är väl där någonstans som det inte känns bra. 

Jag vill ha hjälp, jag har försökt att be om hjälp länge och när man inte får be om hjälp utan måste handskas med allt själv så blir det till slut en gräns och när man har nått den, så är det ingenting som fungerar längre. 

En av mina största önskningar just nu, är att allt ska bli bra igen. Men, fram tills dess så vill jag bara försvinna från hela den här situationen. Jag orkar inte längre. Jag vill åka härifrån och inte komma tillbaka förrän allt har lugnat sig. Nej, jag vet att det inte hjälper att fly från det som är jobbigt, men det skulle hjälpa att få komma ifrån ett tag. Få komma iväg och hämta nya krafter och kunna ta hand om mig själv innan jag kraschat helt och hållet. 

Hur gör man? Som mamma har man ju tydligen alltid ett ansvar. Inte som alla så kallade "pappor" som tydligen bara kan dra och skita i allt. Vad finns det för stöd till en mamma som inte orkar längre? Som behöver få komma ifrån...

Om en liten stund kommer det antagligen att märkas om vi behöver åka iväg eller inte. Det finns fler än jag som ledsnat på allt bråk och tjafs som varit och det är något som är avgörande för vad vi kan göra. 

En bättre start på det nya året hade verkligen inte varit fel. Jag såg det nya året som en chans till en nystart, en chans till att få börja om och göra allt till det bättre. Men, som det ser ut nu så blev allt precis tvärtom. Det blev ingen nystart, det blev ett eskalerande av allt dåligt som varit istället. Hur går man vidare från detta? Hur tar man steget från den negativa spiralen till något annat? Var någonstans börjar man?

Jag har så många frågor men inga svar. Jag vill också ha en mysig och härlig familj som jag längtar efter och njuter av att vara med. Jag vill inte längta från dem, och njuta av de få stunder jag tillbringar själv, eller längta efter att få vara med någon annan....

Jaha, då var det nya året här. Det förra hade ju kunnat sluta bra mycket bättre än vad det gjorde. 

Årets sista dag flöt väl egentligen på ganska bra. Barnen fick vara ute både på förmiddagen och på eftermiddagen. Jag var med ute och lekte tillsammans med dem en stund. På kvällen åt vi mat tillsammans allihop och sen så var det dags för det traditionella uppesittar-spelandet. Där någonstans så började allt bråk och tjafs. Det slutade med att minstingen åkte i säng, och därefter så blev det lugnt en stund. Sen ungefär en halvtimma innan tolvslaget fick den stora ett hysteriskt utbrott och bara skrek och grinade. Precis ALLT var fel, och det var ju alla andras fel med. 

Jag avskyr dessa utbrott. Nu var det väl antagligen tröttheten som slagit in, men detta är något som tillhör vår vardag och som gör att jag sakta men säkert håller på att ge upp.

Idag då, nytt år och nya möjligheter? Ja men visst. Två bråkiga barn, som vanligt, och jag är något så otroligt trött efter att ha spenderat flera nätter här utan möjlighet att få sova en enda natt ordentligt. Jag vill sova, jag behöver sova.

varför måste vissa personer ifrågasätta mig hela tiden? Det spelar tydligen ingen roll hur många gånger jag än försöker förklara och försvara, samma visa hela tiden. Idag blev jag otroligt nog uppbackad av en i min närhet som normalt sett inte brukar säga något till min fördel i såna situationer, så det kändes ändå lite bra.

Min vardag består just nu av bråk, tjafs och onödiga diskussioner. Jag försöker att få vardagen att fungera, men när andra personer ska lägga sig i och ifrågasätta så fungerar det ju inte alls istället. 

Jag är rädd för hur den närmaste framtiden kommer att se ut, rädd för att inte få ordning på saker och ting, rädd för att inte kunna ha en fungerande vardag...

Har precis suttit och tittat på hus. Farligt att klicka på en länk och sen vidare... Denna gången hittade jag ett hus som är nästan perfekt. Det finns egentligen bara två "fel", det ena är att det ligger lite för långt bort från centrum, men det är säkert bara en vanesak. Det andra är ju priset, eller det är kanske inte för dyrt, men det är för dyrt för mig. Att få lån som ensamstående student är i stort sett omöjligt. Annars så hade huset en bra planlösning, barnen skulle kunna få egna rum, ha möjlighet att gå rakt ut på gräsmattan och leka och inga störande grannar precis vägg i vägg. Men, det är bara drömmar. Vet inte om jag skulle klara av att sköta ett helt hus på egen hand heller, men man skulle kanske lära sig med tiden. Vore så skönt att få flytta härifrån. Även om jag trivs jättebra här, så finns det ju några irritationsobjekt som jag gärna skulle slippa. 

Stressen gör sig påmind och jag mår inget vidare idag. Jag försöker att inte tänka på vissa saker, men plötsligt kommer jag på mig själv med att fundera på just detta. Blivit en ökande oro kring nästa läkarbesök med då jag tyvärr fått tid till en ny läkare. Tänk om denna inte är lika förstående? Jag är allt annat än redo att köra fullt ut igen, jag fixar inte det. 

Julen kom och gick. Den var okej. Inget var så där magiskt som man kan önska att det vore, men det var inte heller helt illa, så jag säger att den var okej. Barnen blev nöjda med det de fick och det känns ändå som en viktig del. Vi har kunnat umgås med varandra och ätit julmat och alldeles för mycket julgodis.

Men, ingen högtid utan trubbel eller? 

Var vänder man sig när ens barn verkligen inte fungerar längre, när hen ena stunden önskar att hen var död, för att vid annat tillfälle önska samma sak om mig eller någon annan närstående? När utbrotten avlöser varandra? Jag är helt slut vid det här laget, jag vet inte längre vad jag ska ta mig till. Jag måste få hjälp, eller, ja, mitt barn måste få hjälp.

Mitt i allt detta så har jag fått veta att ett syskon befinner sig i närheten. Jag har haft kontakt med hen, och talat om att hen gärna får höra av sig och komma hit. Fick sen veta att hen antagligen inte får för sin pappa. Hur fan är man funtad om man inte låter sina barn träffa varandra?? Hur kan man låta sitt jävla ego gå före barnens bästa?? Hans hjärna måste ha totalt havererat. Ingen kräver att han träffar mig, jag klarar mig utan att se honom, han har gjort sitt val och det skiter jag fullständigt i, jag vill inte leva ihop med en förvuxen bebis. Men när hans jävla ego och "tycka-synd-om-sig-själv-stil" går ut över barnen så blir jag bara förbannad och ledsen. Hur kan man neka sitt barn att träffa syskon som hen umgåtts med tidigare??