Jaha, då var dagen här, dagen då det känns som att hela mitt liv kraschade. Efter att ha gråtit nästan konstant och haft ett tryck över bröstet senaste veckan så fick det vara nog idag. Jag samlade krafter och ringde vårdcentralen och berättade hur jag känner. Fick en tid ett par timmar senare.

Om man i vanliga fall är inne hos läkaren i max fem minuter så var det tvärtom idag. Fick en läkare jag aldrig sett förr, men var inne på rummet i nästan en timme. Jag försökte förklara hur jag mår, jag grät, jag skämdes men på något sätt kändes det ändå bra. Läkaren ville sjukskriva mig på heltid och sa att jag måste få möjlighet att vila och ta hand om mig själv. Fick även medicin som jag kan ta när jag behöver sova. Är dock lite rädd för sådana mediciner, men har insett att jag kanske faktiskt behöver ta någon nu så jag i alla fall får sova ordentligt en natt. 

Men, om jag känner mig lättad för att någon äntligen lyssnat och tagit mitt mående på allvar, så känner jag om möjligt, ännu mera stress över skolan. Jag har ju massor som ska göras, men nu ska jag inte göra något? Kollade lite på csn och är man helt sjukskriven så får man behålla sitt studiemedel, men om man är sjukskriven på deltid så får man bara för den tiden man studerar. Vilket innebär, att om jag skulle vilja försöka att gå till skolan någon dag, så riskerar jag att förlora mitt studiebidrag. Jag måste verkligen ringa och prata med dem imorgon så jag vet vad som gäller. 

Sist jag skrev såg ju familjesituationen allmänt kaotisk ut. Strax efter så, via ett samtal från mamma, så hörde de här familjemedlemarna av sig och vi bestämde för att ses och prata om saker som hänt. Detta gjordes och, vi löste problemen just då. 

Jag har varit tvungen att ta hjälp av min mamma nu igen, och jag märker ju att det inte är hållbart i längden, men jag vet inte riktigt hur jag ska lösa det annars. Jag skulle behöva någon som kan hjälpa mig med allt praktiskt...

Oavsett, julen närmar sig, jag har absolut ingen julstämning än, även om jag försöker göra mitt bästa för att barnen ska få det mysigt. Det är viktigt för mig att de får ha en mysig jultid som små

Precis, den som bara går nedåt, längre och längre, tills det inte finns ens en gnutta ljus kvar. Det måste vara den jag har hamnat i, för ljusglimtarna blir verkligen bara färre och färre. 

Julen närmar sig, och ja, visst ser jag fram emot alla tända ljus och så, men samtidigt så kvittar det. Julen är inte vad den var förr, den härliga magiska stämningen är borta sen många år. I år kommer det ju dessutom inte bli bättre av att vi uppenbart har tjafs i familjen. För ungefär två månader sen skrev jag ett inlägg om brutna löften. En, eller rättare sagt två så kallade familjemedlemmar som medvetet valde att svika och såra, kasta massa onödig skit och inte vilja förstå alls. Dessa personer har fortfarande inte insett att de gjort otroligt fel, vilket gör situationen besvärlig. Jag tänker inte umgås med dem innan de tänker be om ursäkt, riktigt ordentligt, för så beter man sig verkligen inte. Det tråkiga är, att de riskerar ju att förstöra julen, inte bara för mig, utan för mina barn, och för mina föräldrar. 

Jag själv är verkligen på gränsen till att bli helt knäckt nu. Jag känner stress från alla håll och kanter. Dels från skolan, den håller på att haverera totalt. Dels för att ta hand om hemmet och om barnen, orken finns inte. Sen är det allt annat runt omkring. Mina allergier/sjukdomar/känsligheter är också en otroligt stor energikrävande och stressande del, jag kan ju snart knappt gå utanför dörren.

Jag har försökt meddela på olika sätt för min omgivning hur jag mår, men ingen verkar kunna ta mig på allvar. Det heter så fint att det finns anmälningsplikt mot både det ena och det andra, men när någon håller på att krascha helt och hållet så är det inte en enda jävel som bryr sig. Jag har försökt att få hjälp, men ingen bryr sig.

Hur tar man sig ur denna nedåtgående svarta spiral? Hur kommer orken och livslusten tillbaka? 

Har kommit till en gräns där jag sitter och funderar på om jag ska orka fortsätta kämpa eller om jag bara ska ge upp. Jag mår skit, den ena dagen är värre än den andra. Jag har försökt be om hjälp på olika sätt, men bemöts med total oförståelse. Jag vet inte vad jag ska ta mig till längre. Hela min situation är ohållbar. 

Det kommer dagar lite då och då som känns bättre, och jag har haft en lite ljusare period nyligen, men framtiden ser bara totalt nattsvart ut. Jag vet inte var jag ska vända mig, vad jag ska göra för att kunna bryta detta. '

Jag berättade idag för en person att det gått så långt att jag lessnat på mina barn, att jag inte orkar längre. Varför jag som mamma måste vara den som tar fullt ansvar hela tiden, varför aldrig pappor har sånt ansvar. Jag vill bara åka iväg och vara mig själv, få göra något för min egen skull, få hämta ny energi för att kunna ta tag i allt. Men, det var ju hemskt att jag kände så, och så vidare. Och ja, det är hemskt, jag skäms för mina känslor. Jag älskar egentligen mina barn, men just nu mår jag så dåligt att jag inte orkar eller kan vara den där bra mamman. Jag vet det otroligt väl utan att någon annan ska trycka ner mig ännu mer.

Hjälp, ta mig härifrån. Jag måste få komma bort. Det kvittar vart bara jag slipper att sitta instängd här...

Ännu en gång ett brutet löfte, den här gången från en så kallad familjemedlem som jag trodde jag kunde lita på. Vem kan man egentligen lita på om man inte kan lita på sin närmaste familj?? Ännu en gång fick jag ett sårat och ledset barn. Jag blir så otroligt förbannad på personer som ska föreställa vuxna, som lovar en sak, och sen väljer att skita i det för att hen har fått för sig att något annat är viktigare. Att det är barn som drabbas verkar inte spela någon roll.

Nu löste sig den här situationen på det viset att en annan, snäll person ställde upp istället och gjorde att grabben inte behövde avstå från roligheter. 

Men, känns som att min familj krymper. Blodsband är inte så starka att de inte kan brytas om det är så att vederbörande inte tänker be om ursäkt riktigt ordentligt.

Känns som att jag inte gjort något annat än gråtit idag. 

Var så trött att jag knappt tog mig ur sängen idag, och när jag gjorde det så var det en timme senare än jag skulle vilket resulterade i att jag fick kasta i mig lite frukost, som gjorde att jag inte mådde bättre precis. Iväg till sjukhuset, dietist-träff. Idag erkände hen faktiskt att hen inte kunde göra mer för mig. Okej, hen fixade en provtagning jag kämpat för att få, annars har hen bara beräknat diverse näringsämnen i min kost. Jag har brister i kosten, men jag får ju inga tips på vad jag kan äta istället för allt som finns på listan jag inte kan äta.Sen fick jag rådet att ringa till ett av landets större sjukhus och försöka få hjälp där. Suck, det är inte mitt jobb, det är min inkompetenta läkare som ska skicka mig vidare.

Hem, och ta tag i nästa grej. Skolsköterskan. Det var ju bra att huvudvärken försvunnit, men ingen mer kommentar om det. Allergiinformationen, nej, men den behövs inte då det som står ändå tillhör skolans policy och det inte finns några problem. Eh? Jo, det är ju därför jag kämpar, för att det finns problem. Men nej, eftersom det inte finns på papper så finns det inte, typ.

Jaha, då ringer vi rektorn istället, nehej inget svar.

Ringer min mamma, bryter ihop... 

Försöker få ordning på allt, kollar på ett avsnitt på datorn för att skingra tankarna, går sådär.

Fixar lite lunch, rektorn ringer. Det var en jättebra lista, men det är sånt de redan jobbar med. Dock skulle hen fixa en lapp angående ena punkten för det erkände hen att hen inte hade koll på. Och om det var så att vi får bevis för någon allergi så skulle vi återkomma och först då skulle det gå ut tydligare info. Däremot så skulle min infolapp användas inför nästa läsår. Jaha, betyder inte den årskullen som nyligen börjat, lika mycket eller?

Jag gråter när jag är glad, trött, arg, ledsen osv, så idag har tårarna rullat större delen av dagen. Det har gjort mig alldeles matt och jag orkar verkligen inte fokusera på det jag verkligen måste göra, nämligen mina uppgifter. Jag har en stor uppgift som ska in denna vecka och jag har knappt börjat. Jag vet verkligen inte hur jag ska få ihop detta.

Nu ska jag snart hämta mina barn och sen lär jag inte hinna något mer idag

Allt blir bara värre och värre och jag känner att situationen snart är fullständigt ohållbar. Jag mår skit nästan varje dag. Jag orkar inte vara en bra mamma och det är bråk konstant här hemma. Jag orkar snart inte mer. Jag vill inte ha det så här mer :( 

När allt bara känns jobbigt, när tårarna bara rinner och när man känner en stor klump inom sig, vad gör man då?

Det känns som att allt bara blir värre för varje dag som går. Pluggandet blir lidande, barnen blir lidande, allt halkar efter. Vissa dagar orkar jag inte göra någonting, och kommer på mig själv med att sitta och titta rakt ut i ingenstans. Men sen finns det ju dagar där saker är som vanligt, där allt rullar på, ungefär som på rutin.

Jag mår inte bra, inte alls, men vet inte vad jag ska göra för att ändra på mitt mående heller. Jag försöker göra det bästa av situationen men uppenbart är det inte tillräckligt. Det har gått så långt att jag funderat på avlastning, för att barnen ska få ha det bra, för att jag inte orkar. Men, trots att jag är vuxen så får jag tydligen inte bestämma över vad jag vill. Mina föräldrar är inte pigga någon av dem, men de hjälper till vad de kan, ibland kanske för mycket. Jag har ständigt dåligt samvete över att jag lastar över barnen på dem, men vad ska jag göra när de anser att jag inte får lämna bort barnen på avlastning? Senast imorse pratade jag med min mamma och hon antydde att jag skulle hämta barnen senare idag, trots att hon vet att jag inte kan lämna på förskolan imorgon. Hon antyder, säger saker på ett sätt som gör att jag bara mår sämre, samtidigt är jag tacksam över att hon hjälper mig.

Jag ångrar absolut inte mina barn, men jag hade aldrig skaffat fler barn om jag vetat att jag skulle bli helt ensam igen. Detta gör ju att jag får extremt dåligt samvete då jag indirekt inte orkar ta hand om dem på bästa sätt. Önskar jag kunde få hjälp, men då jag bor på en liten plats där alla känner alla så kan man inte be om hjälp utan att alla vet det och då blir man dömd.

Vissa dagar, som denna, vill jag bara vara själv. Jag orkar inte vara en engagerad mamma när jag knappt orkar med mig själv. 

Sitter nu igen med denna oerhört jobbiga känsla, att vara ensam. Det är ju egentligen inte bara en känsla, det är ett faktum, det är så, jag är ensam.

Jag tänker på alla runt omkring, oavsett om de har en partner eller ej, så har de vänner eller familj som finns där för dem. Ja, jag har min familj, men det är det enda. Jag älskar min familj, det gör jag, men de kan inte fylla tomrummet jag känner inom mig. 

Jag önskar att jag också hade personer runt mig, som ville vara där, som faktiskt hörde av sig för att de ville umgås med mig. Någon som man kunde sitta och prata, skratta och gråta tillsammans med oavsett när. 

Jag är inte den som är superframåt och tar för mig, men de gånger jag försöker verkar det ju bara bli fel. Känner mig så otroligt misslyckad och ledsen över min situation. Nu börjar dessutom skolan igen och jag får bara panik när jag tänker på vad som väntar den här terminen.