Måndag och en ny vecka har börjat. Det regnar ute och är grått och kallt. Inte alls sugen på att gå utanför dörren idag, fast det nog egentligen skulle behövas.

Helgen har varit bra. Det har varit fint väder så vi har passat på att vara ute. Har till och med tagit några promenader. Okej, inga långa, men det blev ändå några km. Skönt att få röra på sig, mår så mycket bättre då. Kvällarna har bestått av att titta på barnfilmer, för att sonen skulle ta det lugnt. Han har varit sjuk i snart en vecka, men det är full fart på honom ändå. Men det börjar märkas att han inte fått leka med någon under den här tiden.

Har passat på att sortera alla kläder som sonen växt ur med, det blev ett antal kassar. Så nu ska jag bara försöka lägga upp lite bilder på någon köp och sälj sida. 

Skolan är jag nästan helt säker på att jag kommer sluta nu. Inväntar svar från min lärare men eftersom det gått så långt nu så är jag så otroligt less på allt så känner att jag kommer inte kunna engagera mig ordentligt ändå. Sen är jag rejält sugen på att få börja jobba igen istället.

Allt kommer lösa sig på något sätt

Vad gör man när samarbetet inom en grupp inte fungerar? När det inte hjälper att försöka prata med alla?

Jag har tröttnat rejält på att ens försöka längre, då det inte fungerar. Känns trist att jag ska behöva lägga ner min utbildning på grund av att så kallade vuxna människor inte vet hur man kommunicerar. Gruppen fungerar inte alls vad gäller samarbete, utan det är endast vissa som får föra fram önskemål och bestämma. Hela den här terminen har varit rörig och milt uttryckt kaosartad. Förra terminen fungerade hyfsat bra, okej det var inte perfekt, men jämfört med hur det är nu, så var den bra. Vad är då skillnaden? Jo, inför den här terminen så slogs vi ihop med en annan grupp, då delar av vår grupp försvann. I den här nya gruppen så finns det personen som uppenbart är vana att hela tiden få sin vilja igenom. Dessa personer är det jag stör mig på och som gör att allt inte fungerar som det borde.

Nu har det gått så långt att jag än en gång överväger om det är värt att ens fortsätta utbildningen. Jag har kontaktat lärare får att få råd i mitt val. Jag vill ju egentligen slutföra utbildningen, men absolut inte på bekostnad av hur jag blir behandlad. Jag ska ta de närmsta dagarna till att funder och överväga mitt val. Något måste förändras för detta gör att det skapas onödigt mycket irritation, det skapas också mycket stress, då jag får så mycket extra att göra, eftersom jag måste göra även gruppuppgifter på egen hand. Det tar tid, tid som egentligen ska gå till annat. Så jag måste försöka få en förändring på något sätt.

Idag är en sådan där jobbig dag. Vaknade på bra humör idag och låg och myste med sonen en stund innan han tyckte att det var dags att gå upp. Sen känns det som att allt bara har gått utför. Det är egentligen inga stora saker som hänt, men många små och det räcker för att mitt humör skulle bli betydligt sämre.

Till att börja med så har jag en låsning i nedre delen av ryggen, vilket gör att varje rörelse jag gör, gör så ont att jag egentligen bara vill lägga mig ner och skrika rakt ut. Sen har sonen krånglat, visat sig från sin bästa trotssida idag. Antagligen känner han att jag inte mår bra. Men den värsta är nog ändå sambon, han klagar och gnäller, först på att jag lånade hans dator, då kontrade jag med att jag ska köpa mig en egen. Då fick jag massor med blickar typ "och vart ska du få pengar ifrån till det". Sen har han stått och bara stirrat på mig, struntat i allt som ska göras. Sen behövde jag verktyg för att hjälpa sonen med sin cykel, ja då var de borta och han vägrar erkänna att han slarvat bort dem. Där brast mitt humör rejält.

Jag blir galen på att leva i den tillvaron jag gör. Varför kan inte min familj fungera? Jag fortsätter kämpa för att jag vet att sonen trots allt tycker om sin pappa. Okej, han är inte en biologisk pappa, men sonen ser honom som en pappa, han vet ju inget annat. 

Men, händer det inte något drastiskt snart som förändrar vår situation så kommer jag inte att orka. Vill inte att sonen ska växa upp i en familj där allt är kaos. Jag vill att han ska få den stabila och trygga uppväxt jag själv fick. Inte detta vi har nu. 

Allt krångel och tjafs som är, gör mig både arg och ledsen. Jag har försökt prata med sambon åtskilliga gånger, och ja, det blir bättre efteråt, men det varar ju endast några dagar. Vill verkligen att allt ska fungera.

Sitter med känslan av att jag inte orkar något mer alls nu. Jag har tröttnat rejält på det mesta. Senaste tiden har bestått av sjukdomar, smärta, panikläsande för att komma ikapp i skolan, irritation, och massor med annat.

Skolan har jag extremt stora funderingar på att lägga ner en period. Eftersom jag dels hamnat efter, även om jag tagit ikapp en hel del, men framförallt för att gruppen/klassen inte fungerar. Hela klassen består av ett flummigt gäng fjortisar. Egentligen inte, men det är så det känns. Det ska tramsas hela tiden, ingen kan ta någon seriöst och diskutera med dem går bara inte. Jag skulle tagit en paus redan, men kom ju på det att jag måste fixa visst många poäng, så bara att kämpa på ett tag till.

Jag har varit sjuk, eller haft ont rättare sagt. Mår nu lite bättre, men det har varit en kamp för att ens ta mig upp ur sängen vissa dagar. Hur jag har klarat allt vet jag inte. För jag har, som jag skrev sist, inte fått någon som hellst förståelse från min sambo. Han bara klagar och gnäller på att det är han som måste göra allt. Ja, han kanske behöver göra något när jag knappt orkar kliva upp på grund av smärtan. Men att han har gjort allt? Nej, verkligen inte. Men han går runt och påstår det, så jag får ta en massa skit från bland annat hans familj, trots att jag är den som gör det mesta i hemmet, trots att jag inte orkar.

Sonen har med varit sjuk. Förkyld, krångel med magen, inlagd på sjukhus. Det har varit mycket. Nu har han äntligen piggnat till så det är full fart. 

I övrigt, våren verkar sakta men säkert komma smygande. Ska bli skönt att slippa all snö och alla kläder man behövt ha på sig för att ens sticka ut näsan utanför dörren. Jag längtar efter sommaren. Vill ha sol och värme nu.

Jag har tappat motivationen till det mesta. Träning och allt runt omkring har med lagts på hyllan ett tag nu. Jag har ingen ork. Jag börjar att ledsna på att sitta ensam här hemma hela dagarna och inte ha en endaste person att prata med. När sambon kommer hem på dagarna sätter han sig och stirrar in i sin mobil och är helt osocial. På kvällarna efter jag lagt sonen så sitter han fastklistrad framför någon film. Det börjar kännas ganska så meningslöst.

Eftersom jag är den som driver det här hushållet och den här familjen framåt, så har ju jag ingen som helst möjlighet att hitta på något kul på egen hand. Jag skulle så gärna vilja göra något för min egen skull, för att få ha lite kul och få umgås med andra.