Livet är verkligen som en bergochdalbana, ena stunden är allt toppen och fungerar precis som man vill, för att i nästa stund krascha totalt.

Jag har inte skrivit på ett tag, det har helt enkelt inte funnits tid. Jobbet tar upp betydligt mycket mer tid än vad jag hade räknat med. Ja, självklart är jag helt överlycklig över att äntligen fått ett jobb. Men, samtidigt så kräver det en del. Är kanske inte riktigt helt nöjd med vissa på arbetsplatsen, då denne inte riktigt behandlar mig som "en i gänget" utan man känner sig verkligen som någon som bara är där tillfälligt.

Julen passerade ganska obemärkt förbi. Firade tillsammans med familjen. Sen blev det att åka iväg en tur till pojkvännens familj. 

Det blev ett nytt år, och jag har som vanligt fortfarande inte lärt mig att skriva rätt årtal än. Känns ändå som att förra året var ett rejält skit-år. Förlorade flera nära och kära, blev hemlös, förlorade massor av saker, bråkat med läkare och diverse myndigheter... Detta året bör med andra ord bli bättre, även om det stundvis verkligen känns riktigt skit.

Min smärta finns fortfarande kvar. Har kastat mina mediciner åt skogen i hopp om att få bli "mig själv" igen. Till viss del funkar det, samtidigt som jag stundvis har humörsvängningar som jag inte riktigt orkar med. 

Pojkvännen går fortfarande hemma och är sjukskriven. Det börjar tära lite på vår relation. Jag ville ju inte ha ytterligare en soffpotatis här. Visst, okej han hjälper fortfarande till, till skillnad från det andra puckot jag delade hem med ett tag. Men ibland kan jag känna att något mer borde han kunna åstadkomma hemma på en hel dag. Vet att jag borde ta upp det med honom för att det inte ska skapa en massa irritation, men tvekar då jag vet att han kan ta det på fel sätt. Samtidigt så borde jag verkligen göra det nu, innan vi tar vårt förhållande ett steg längre.

Känner att jag borde ta tag i hela mitt liv. Skulle verkligen vilja göra något för min egen skull och inte för alla andra. Dels vill jag få mitt liv hälsosammare, för att må bättre och orka mer. Dels skulle jag vilja komma iväg och göra något kul, inte bara ha den här trista vardagen. Men, hur kul är det att dra iväg på något alldeles själv? När jag verkligen vill göra något så känner jag mig ensammast i världen, för jag har ingen som jag kan hitta på något med på det viset. 

Jaja, livet är som det är. Önskar jag bara hade modet att leva det som jag skulle vilja.