Detta med att känna sig utanför är inte alltid så enkelt att hantera. Ibland kan man strunta i det, men ibland så blir man så otroligt ledsen. Ledsen över att alltid vara den som blir bortvald och får vara själv. Jag trodde inte att jag skulle behöva känna såhär som vuxen, att detta med utfrysning bara var en hemsk period i min barndom, men uppenbart så håller även vuxna på att frysa ut andra.

När man mår kasst så krävs det inte så mycket för att man ska halka ännu längre ner. Men vägen upp är egentligen inte så oerhört lång heller. Det skulle betyda så otroligt mycket om någon bara hörde av sig spontant och frågade hur jag mår eller om jag ville hitta på något. 

Ännu en ensam kväll med tid att fundera...

Känns som att mitt liv präglas av konflikter, känns som att det är bråk varje dag. Är det inte barnen som ryker ihop så är det någon annan i min närhet. Livet som ensamstående är allt annat än en dans på rosor, men när man dessutom blir motarbetad och ifrågasatt i nästan allt så blir det stundvis outhärdligt. Jag har, den hårda vägen, lärt mig att inte ta en amssa skit, vilket gör att jag säger ifrån när jag fått nog. Detta uppskattas ju inte av alla, varför måste jag alltid bråka? Men är det verkligen jag som bråkar när jag säger ifrån att jag inte vill höra vissa saker mer? 

Vår lilla familj har regler och rutiner som gör att livet fungerar lite enklare för oss alla. Självklart är det inget jag följer slaviskt, men ju mer som följs desto bättre fungerar vardagen, ju mindre bråk blir det på grund av att någon är trött eller hungrig. 

De som finns i vår närmsta närhet vet precis hur vi fungerar och vad som krävs för att allt ska fungera bra, men ändå måste jag stå och försvara mig. Det är så tröttsamt. Jag vill bara kunna få må bra, och att mina barn ska få må bra. 

Varje gång jag bråkar med barnen så brister en del av hjärtat och jag börjar tvivla på min roll som mamma. När det är som värst vill jag bara fly iväg, få vara mig själv, bara rymma någonstans där jag slipper tjat och bråk. Sen inser jag att jag inte kan det, att jag har ett ansvar över mina barn. För trots att vissa kan sticka iväg och lämna dem, så ska de aldrig behöva bli lämnade av sin mamma. 

Jag älskar mina barn, men jag önskar att jag fick vara jag ibland också, inte bara mamma

Sommar, semester, vänner och mysiga kvällar, eller? Nej, nu var det ju inte riktigt så det ser ut. Sommar, ja det ska det föreställa, men den riktiga sommarvärmen verkar inte vilja infinna sig. Semester, ja ledig är jag ju just nu. Vänner? Vad är det? Mysiga kvällar? Om man tycker det är mysigt att sitta ensam på kvällarna så.

Jag är nere i en svacka igen, eller har jag kommit upp ur förra? Jag är så less på det vardagliga tråkiga. Det händer aldrig något kul. Varje dag är den andra lik. Jag känner mig alldeles ensam och övergiven, okej jag har mina barn, men det är inte samma sak som att få ha någon vuxen att umgås med. Jag saknar verkligen mitt "gamla liv", när det alltid fanns någon att vara med. De gånger jag verkligen försöker att höra av mig till någon så blir det alltid ett nej, ingen verkar ha varken tid eller lust att  umgås med mig längre, för det ser man ju senare att andra har de tid med.

Nej, jag kanske inte är den mest sociala varelsen, men jag har ett behov av att få umgås med andra, men vill inte att det enbart ska ske på andras villkor hela tiden (typ som när alla andra alternativ är borta, då duger jag)

Jag hade planer för den här sommaren, och än så länge så har vi inte kommit iväg någonstans. Ingen vill hänga på, och jag vill verkligen inte åka själv.