Eller skräckblandad förtjusning kanske. Jag vet inte, är så osäker just nu. 

Okej, för att ni ska hänga med. Har "dejtat" en kille nu, en kille som jag känner sen många år tillbaka. Vi har strulat fram och tillbaka några gånger tidigare. Nu har det hänt lite mer helt plötsligt, och nu har vi setts varje dag. Jag gillar honom, men samtidigt är jag totalt livrädd för vad som kommer att hända. 

Sen jag blev utnyttjad den där perioden för ungefär två år sen så har jag haft otroligt svårt för att våga lita på killar. Sårad har jag blivit förr, men det där satte betydligt djupare spår. 

Jag har ingen aning om vad jag ska ta mig till. Hur jag ska bete mig. Kan det bli något verkligen seriöst med den här killen eller blir det som det alltid blir så fort jag försöker något? 

Han är här hos mig just nu och han ser på mig att jag inte är mig själv. Vill så gärna ge honom ett svar, men vet inte vad eller hur mycket jag ska våga säga. Vill ju att han ska stanna. Är rädd för att bli lämnad ensam med alla de här känslorna. Känner mig allt annat än stabil just nu. Åh, varför kan inte något vara enkelt? Han har sagt flera gånger att han tycker om mig, och det känns så fel att inte säga detsamma tillbaka, men jag vågar verkligen inte. 

Skulle nog kunna sitta här och fundera hela natten men det känns inte så snällt mot honom. Nu har jag fått lite andrum så ska smyga tillbaka.

Är helt slut idag. Sov inte så bra i natt och det känns verkligen. All energi och ork är som bortblåsta. Har massor jag skulle behöva göra idag, men har än så länge inte gjort mer än att lämnat på förskolan och ätit lite frukost. Jag har några timmar kvar själv hemma, men med den här hastigheten (eller ska man säga brist på) så kommer jag ju inte få någonting gjort. 

Har fastnat i mina egna funderingar. Vad vill jag göra med mitt liv? Högsta prioriteringen är ju självklart att jag vill vara en bra mamma till min son. Men vad innebär det då? Att jag alltid finns där för honom? Att jag har en bra utbildning och ett bra jobb så jag har råd att ge honom allt han vill ha? De två sakerna går ju inte ihop. För om jag ska jobba heltid så innebär ju det att han kommer få tillbringa långa dagar på förskolan och inte med mig. Samtidigt tror jag förskolan är ett bra komplement till hemmet. Där får barnen träffa jämnåringa kompisar och lära sig det sociala samspelet. Det är svårt detta tycker jag.

Nej, nu har jag bestämt mig för att fundera vidare vid ett senare tillfälle. Måste ta tag i det som ska göras och tänker börja med att äta lite luch så jag förhoppningsvis får lite mer energi.