Dagarna är värre än den värsta bergochdalbana du kan tänka dig.

Igår började jag känna mig bättre framåt kvällen, och jag och sonen hade en otroligt lugnt och mysigt kväll från att vi kom hem, men blev ganska sent.

Idag, vaknade supertidigt som vanligt. Upp på toa och smög sen till köket för att ta medicin, sen gick jag och la mig igen. Sen blir jag naturligtvis väckt. Även om klockan hade blivit en del så är det stor skillnad på om jag blir väckt eller om jag får vakna av mig själv. Blir jag väckt, är jag automatiskt tröttare och behöver ligga kvar i sängen ett tag innan jag tar mig upp. Dessa minuter är extremt avgörande för hur illa jag kommer att må, vilket jag har talat om här hemma massor av gånger.

Släpar mig upp, konstaterar att sonen fortfarande sover så bara att jaga upp honom med. Så, det tar en ganska lång stund innan jag äntligen får sätta mig och äta frukost. Pojkvännen smiter iväg och blir sedan borta. Jag och sonen äter frukost och sätter oss sedan för att greja lite. Jag orkar knappt röra mig, så ont har jag dessutom. 

förmiddagen flyter fram ganska smidigt ändå, även om jag får kämpa vid några tillfällen för att klara av vissa saker. Drygt lunchtid dimper pojkvännen in igen, börjar skramla i köket, men kommer inte in och pratar med oss. Sonen går och talar om vad han vill ha att äta, men det kunde han glömma för nu hade ju han redan börjat. (????) 

Lyckas peta i oss lite mat, samtidigt som jag försöker berätta vad jag känner, men han verka inte förstå ändå.

Vet inte hur jag ska formulera mig, vad jag ska säga, för att pojkvännen ska förstå. Han borde veta att jag inte mår bra och att det påverkar mitt hömör. Borde inte han göra sitt bästa för att hjälpa till istället för att göra livet svårare för mig? 

Jag vet att jag inte kan kräva allt av honom, men samtidigt är min situation till stor del hans fel.