Hur mycket tårar har man egentligen? Det har jag funderat på många gånger. Och, på något skumt sätt så dyker den funderingen upp varje gång man har en dag då man gråter mycket.

Sen jag var hos läkaren idag så har jag inte gjort så mycket annat än att gråta. Eller jo, legat och tyckt synd om mig själv med eller suttit och funderat. Tror att det delvis är glädjetårar, över att allt är som det ska, samtidigt så har jag varit otroligt orolig över en annan sak, så då har jag gråtit för det.

Nu ikväll orkade jag inte vänta längre utan "tog tjuren vid hornen" och berättade det jag velat berätta en tid. Det gick över förväntan så det kändes jättebra. Men, jag kan ju ändå inte sluta gråta. Huvudvärken börjar komma smygandes, så får nog inse att jag får ta kvällen snart om jag inte slutar.

Jaha, då fick det bli en planerad resa till det stora sjukhuset då. Så är det när man bor i en liten håla som inte har ett riktigt sjukhus, då får man åka iväg en bit.

Väntan innan det blev min tur var en riktig plåga. Det luktade hemskt vidrigt äckligt i väntrummet, var verkligen jättejobbigt att behöva sitta där.

När jag väl fick komma in till läkaren så gick det otroligt snabbt. Var inne max fem minuter. Då hann hon både undersöka mig och skriva ut ny medicin. Så nu hoppas jag bara på att den här hjälper.

bara allmänt fet? 

Ja, jag har stora problem med min egen kropp för tillfället. Jag mår riktigt kasst och det gör att jag har hamnat i en ond spiral. En spiral som bara går nedåt, så onyttig och ohälsosam det bara går. Samtidigt har självförtroendet självklart kraschat igen. Jag kan ju inte tycka om mig själv när jag ser ut såhär.

Vad är då såhär? Kroppen, som jag normalt sett är ganska nöjd med, eller, som jag har lärt mig att acceptera kanske låter mer rätt, är inte riktigt som den brukar. Med tanke på att mitt mående gör att jag har svårt att äta, så blir det att jag stoppar i mig sånt som jag är sugen på, inte sånt jag bör. Detta resulterar i att det blir otroligt mycket snacks. Ju mer sån skit jag äter, desto sämre mår jag. Suck!

Hur sjutton bryter man en ovana? 

Har suttit och funderat lite nu under morgonen/förmiddagen. Det är nämligen så att pga allt som hänt runt omkring mig genom åren, och då tänker jag nog främst på det senaste året, så har jag otroligt svårt att känna mig trygg. Denna avsaknad av trygghet gäller även i mitt egna hem. 

Jag bor i lägenhet, några våningar upp, i ett lägenhetshus som ska vara låst dygnet runt. Nu är det så att dörrarna i entren inte stängs ordentligt och står alltså öppna och vem som helst kan ta sig in. Dörren till lägenheterna är låsta automatiskt, men det gäller ju att låssystemet fungerar som det ska.

För att jag ska känna mig trygg och kunna slappna av så jag orkar somna, så behöver jag låsa dörren extra. Vi har till och med fått ett ytterligare lås till dörren just för att den allltid ska kunna vara låst. Anledningen till att jag funderat på detta är att jag, inte sovit speciellt bra i natt, trots att jag låste dörren igår kväll innan jag la mig. Problemet? Jo, det konstaterade jag när jag klev upp, - dörren var öppen.

Pojkvännen hade gått upp och åkt tidigt, och inte låst dörren efter sig. Jag blir galen på en sån sak. Varför ska hans glömskhet/lathet behöva göra så att jag inte får sova. Jag behöver få sova nu, eftersom jag mår riktigt rikgit dåligt om jag blir för trött. Men men, bara att uthärda en dag till då :( 

att må så här extremt superduperdåligt :( 

Dagen idag har varit en av de allra värsta. Mådde relativt okej när jag klev upp men en stund efter frukost så kunde jag knappt röra mig alls utan att jag höll på att kräkas. Fy!

Hade en liten bättre period efter lunch, så då passade jag på att umgås lite med en vän. Sen slog kroppen bakut igen. Lyckades ta mig till mina föräldrar, efter en stund där bröt jag ihop. Mamma erbjöd sig att ta sonen så jag skulle få vila. Tusen miljoner tack mamma <3

Ska bädda ner mig i soffan nu och hoppas på att jag mår bättre i morgon.

Dagen har varit okej. Var hemskt trött imorse men var bara att vakna till där fram mot förmiddagen då mobilen ringde och en man talade om att han äntligen skulle komma och greja i lägenheten.

I övrigt har vi hunnit med en bvc kontroll, och det gick riktigt superbra. Grabben kan verkligen sköta sig när han behöver. Han imponerade till och med genom att fixa mer än vad han normalt sett behöver.

Eftermiddagen och kvällen har varit orolig, det har myllrat av poliser, enligt grannar så har även hundpatrull varit här. Ett område har varit avspärrat och tekniker har varit på plats och undersökt. Ingen vet vad som hänt, men spekulationerna har inte dröjt. Har hört ett antal olika teorier om vad som hänt. Usch, är glad att jag inte bor på markplan, men känner mig ändå inte helt trygg. Kommer man våga sig ut? Kommer ju absolut inte att våga släppa ut grabben. Hoppas verkligen vi får veta snart vad som hänt, och hoppas att det inte är något allvarligt.

Varje dag är den andra lik. Vaknar ungefär samma tid varje morgon, i tid med att pojkvännen gör sonen klar för att åka till förskolan. Ligger kvar i sängen för att jag orkar inte gå upp. Natten har varit lika orolig som den brukar, mardrömmarna avlöser varandra och jag har vaknat massor av gånger under natten. Så, trots att det går emot mitt samvete så ligger jag kvar.

När jag väl orkar släpa mig upp ur sängen, ungefär en timme senare så mår jag så illa och är så yr att jag knappt orkar stå upp. Men, bara att bita ihop och få på sig kläder och ta sig till köket för att försöka få i mig lite frukost så jag kan börja må lite bättre igen.

Usch, avskyr att må illa. Vill få må bra igen. 

Hjälper inte till heller att jag oroar mig för allt, eller att det finns en hel del saker som gör att jag har en stor "klump" i bröstet. Ena stunden känns det mesta okej, men i nästa sekund vill jag bara krypa ner under täcket och gråta.

Som jag skrev tidigare idag så har den här dagen inte varit speciellt bra. Den har präglats av saker som varit jobbiga på ett eller annat sätt. 

Eftermiddagen bjöd otroligt nog på lite positivitet. Dels så fick jag en liten pratstund med en betydelsefull person, även om jag hade velat haft mer egentid så var det ändå värt en hel del.

Sen så hade jag en liten pratstund med en av sonens fröknar. Var faktiskt positiva saker hon hade att berätta. Med tanke på hur situationen har sett ut senaste tiden så hade jag nästan räknat med att det skulle bli en hel del negativt. Men, kändes som att hon har riktigt bra koll på läget och vet vad som funkar och inte funkar, så litar på att hon gör sitt bästa för att sonen (och de andra barnen) ska ha det bra. 

Hade en liten diskussion med pojkvännen häromdagen om hur vi ska få vardagen att fungera bättre och det känns också som att det kan vara på rätt väg igen.

Nu ikväll har jag kännt mig tom, och ledsen. Försökt prata med min mamma och vi brukar alltid kunna prata, men idag kändes det annorlunda. Har ju en sak att berätta, och känner att eftersom flera andra redan fått veta så bör jag berätta det ganska så snart. Men, jag får ingen direkt respons trots att jag har hintat om det en hel del. Hon kanske redan vet, men väljer att inte säga något, men på något sätt så känns det ändå som att hon inte kommer att bli glad. 

Under min uppväxt och även senare så har jag alltid fått stå tillbaka till förmån för mina yngre syskon. De har alltid fått all uppmuntran och all stöttning, medan jag har fått höra att jag borde veta bättre och att jag ska visa att jag är störst. Jag har alltid valt de vägar som förväntats av mig, kanske därför det till slut gick helt fel när jag ville bryta det.

Jag önskar att jag kunde få vara glad på riktigt, och att andra kan vara ärligt glada för min skull. 

Livet är orättvist, det vet jag, men tycker ändå att alla har rätt att få vara lyckliga, att få ha det bra.