Dagen idag har spenderats tillsammans med min son. Vi vaknade ganska sent och passade på att sega oss ordentligt. Den lilla stund som blev kvar av förmiddagen efter frukost och andra morgonbestyr ägnades åt att titta på film. När filmen var slut kände jag att vi måste passa på att gå ut, när det otroligt nog inte regnar. Så sagt och gjort, vi klädde på oss och gick ut. Fixade ved och sen gav vi oss på lövhögarna utanför. Sonen verkade tycka det var roligast att hoppa i lövhögarna jag lyckats få ihop.

Vi fick oss ett par timmar ute, innan vi gick in för att få i oss lite mat. Eftermiddagen bestod av lek och mer film. Passade även på att börja med mitt lilla projekt, men blev inte alls kompis med symaskinen så fick se mig besegrad. Får bli nya tag en annan dag, med den vanliga symaskinen istället.

Idag är en sån där dag då jag helst av allt bara hade velat krypa ner under täcket och somnat om. Eller kanske inte direkt jag vaknade, för då var det en liten grabb som tittade bedjande på mig och ville mysa. Självklart fick han krypa ner under mitt täcke, trots att han var iskall. Han är expert på att sparka av sig täcket när han sover så han är verkligen iskall om fötterna på morgonen, tror det är dags att börja med strumpor på natten.

Nej humöret försvann någon gång under förmiddagen. När jag tröttnat på dagens tjat. Tröttnat på att alltid behöva vara den som allt hänger på. Samtidigt som jag känner mig ensammast i världen.

Gör jag ingenting så blir det ingen mat, det förblir kallt inne och dammråttorna attackerar. Trots att jag ber om hjälp så får jag ingen. Jag talade om för ett par dagar sedan att jag var otroligt trött på att sitta här själv, utan att ha någon alls att prata med, och less på att behöva ta allt ansvar själv. Ja, det resulterade i att pojkvännen surt valde att sova kvar här. Jaha? Gjorde det saken bättre för mig? Nej, inte det minsta. Det kvittar mig om det finns en person ytterligare här om denne ändå bara sitter djupt insjunken i sin mobil eller i något kasst tv-program, jag får inget som helst utbyte av det. Får ingen hjälp eller någon att prata med, så det spelar liksom ingen roll.

Missförstå mig inte, jag tycker otroligt mycket om honom, men jag orkar inte med situationen som den är just nu. Ingen av oss mår bra, och det sliter ganska mycket på vår relation till varandra. 

Jag har suttit och tänkt senaste tiden, på allt jag har varit med om, och konstaterat att det inte är speciellt konstigt att jag reagerar som jag gör. 

Samtidigt, om det finns någon som har hittat hit, och läser mina röriga inlägg, så får ni gärna komma med tips och råd, hur jag kan handskas med min tillvaro på ett bättre sätt.

Dagen idag har än så länge passerat utan några större händelser.

Har fixat med några papper till försäkringskassan så nu kan man ju hoppas på att de slutar bråka med mig. Övrigt har jag inte orkat ta tag i än. Jag känner mig totalt orkeslös. Samtidigt känner jag mig både ledsen, tom och arg. Undrar varför jag känner mig så, när jag egentligen vill må bra, vill vara full av ork och energi och hitta på massor med roliga saker.

Idag tog det otroligt länge för mig att ta mig upp ur sängen, antagligen för att jag inte hade något som tvingade upp mig. Pojkvännen skjutsade faktiskt sonen till förskolan idag, så jag skulle få ta det lite lugnt. Allt har ju två sidor, och jag är glad att han faktiskt ställde upp, samtidigt så blev det ju det här slöandet i sängen halva dagen. Lyckades till slut ta mig upp, tvinga i mig lite frukost för att sen lyckas ta mig in i duschen. Efter det kände jag mig lite piggare och tänkte att nu är det dags att ringa det där samtalet jag har dragit på. Gjorde det, men inget svar.

Blev ytterligare slötid, fixade lite "snabbmat" och så, sen var det nästan dags för att hämta sonen. Eftermiddagen har mest bestått av slösurfande. Har ett litet hopp om att helgen ska få bli bra istället.

Varför? Vad jag än gör så blir det bara fel ändå. Vad som än händer så blir allt, verkligen allt bara fel. Är så less på tillvaron just nu så jag vet inte riktigt vad jag ska hitta på för att allt ska få bli bra igen.

Det här året har varit ett av de jobbigaste, på många sätt.

Året började med att en nära släkting blev otroligt sjuk. Det blev en lång och plågsam tid, där hen inte var kontaktbar på slutet. Även om det var väntat så var det ändå ledsamt och jobbigt. 

Jag började fundera strax efter begravningen, vad det var för fel på mig. Trots att jag kände mig otroligt ledsen så var det som att hela kroppen  stängde av, som att alla tårar redan var slut. 

Tiden gick, under våren och sommaren dog flera i min närhet, men samma känsla infann sig fortfarande. Under sommaren blev vi utsatta för en galen tant som bara helt plötsligt en dag fick för sig att elda lite grann. Detta innebar att i stort sett alla minnessaker blev förstörda. Vi blev hemlösa i flera veckor. Detta blev en otroligt stor påfrestning som jag inte riktigt har kunnat hantera. Det mesta har visat sig i form av irritation och ilska. Jag har inte kunnat sova, samtidigt har jag hela tiden haft pressen på mig att fungera som en bra mamma, att fixa allt praktiskt runt omkring som behöver fixas. Det kraschade totalt för mig och jag blev sjukskriven.

Jag har bråkat med sjukvården, försäkringsbolag, hyresvärd, försäkringskassan, osv. Allt för att bara bli mer och mer nedtryckt. Jag orkar inte hur mycket som helst. Orken börjar verkligen ta slut på riktigt. Har ingen möjlighet att få "ladda upp mig". 

Jag fick kontakt med en kurator som hjälpte mig att bearbeta allt jag varit med om, samtidigt drogs en del gammalt upp. Fick piller för att kunna sova. Började se en liten ljusning, började få lite hopp, började känna mig redo att åretgå till mitt normala liv. Precis jag lyckats ta de här små små stegen mot en bättre vardag, fick jag beskedet om att ytterligare en person försvunnit ur mitt liv, en person som har betytt mycket för mig. Allt störtade igen.

Sonen har sedan tragedin under sommaren bara blivit värre och värre i sitt beteende, och självklart påverkar det att jag inte kunnat vara den mamma jag velat vara. Fick beviljat att ha honom på förskolan för att han skulle slippa vara i det kaos som var då, som är fortfarande. Men, ju längre tiden har gått, ju mer har han börjat rikta sina känslor utåt. 

Nu sitter jag här och funderar på vad jag ska göra för att allt ska bli bra igen. Jag försöker att få vardagen att fungera, men det är inte lätt. Det är en kamp varje morgon för att jag ens ska ta mig ur sängen. Att göra det som behöver göras är knappt att det går alls. Jag lyckas att fixa mat och hålla hyfsat ordning runt omkring mig, men resten blir lidande. Sömnen har blivit lidande igen, detta på grund av att jag inte kan ta medicinerna, vågar inte ta dem när jag är själv med sonen, ifall något händer under natten, plus att jag tar mig verkligen inte upp morgonen efter förrän långt ut på förmiddagen. Kunde ta dem en period, för då fanns pojkvännen med. Nu har jag och sonen spenderat senaste veckan själva, pga sjukdom och jag vet inte vad.

Jag börjar känna mig så otroligt ensam i den här situationen. Känns som om jag inte har någon alls jag kan prata med, som förstår mig. 

Jag har dessutom en lång lista med saker som jag måste göra, men fixar inte att göra det. Samtidigt kommer paniken om hur vi ska klara oss framöver. På grund av allt som hänt, på grund av att hela min värld rasade samman så blev jag sjukskriven, vilket gjorde att jag inte längre kunde gå kvar i skolan. Detta innebär att jag idag klassas som arbetslös och eftersom situationen blev som den blev så verkar jag heller inte ha rätt till någon som helst ersättning. Hyra, el, försäkringar osv ska ändå betalas. Massor av saker som blivit förstörda som måste införskaffas nytt. Det är en otrolig stress att då stå där utan en inkomst som gör det möjligt. Samtidigt behöver sonen nya kläder då mycket blivit förstört, i samband med detta, men även på dagis. Vad gör man då? När man inte kan vara den här bra mamman och köpa nya kläder? När man inte har råd? När varje dag är en prioritering?

Jag har en önskan, och det är att allt ska få bli bra. Att jag ska få må bra igen, att sonen ska få må bra igen. Att vi ska kunna få känna oss trygga. 

Får jag må bra, så orkar jag ta itu med saker, så kan allt praktiskt börja fungera igen. Så slipper man oron och stressen på hur man ska klara nästa dag, nästa vecka, nästa månad.

Ytterligare en älskad person har ryckts från denna värld. Den här gången mår jag inget vidare sen innan, så tiden sedan beskedet har varit extra tufft. Önskar så att jag hade tagit mig tid för att hälsa på och inte skjutit upp det, som jag gör med allt. Nu är det för sent. Men du kommer ALLTID att finnas i mitt hjärta och i minnet. <3

Varör är den stora frågan på det mesta som hänt i mitt liv den senaste tiden. Jag tänkte att jag skulle förklara det närmare vid ett annat tillfälle, då jag inte har så bra tid att skriva nu. 

Däremot kände jag att jag måste göra ett inlägg pga att det var så länge sen.

Har haft en riktigt konstig känsla ett par dagar nu. Känner mig ensam, fast ändå inte. Är en speciell person jag tror jag saknar, då denne besökt mina drömmar under nätterna. Har svårt att tyda drömmarna, men känner en längtan efter att få träffa den här personen igen. Men, har ingen aning om varför. Och det är inte precies en person jag kan kontakta och säga , -du jag saknar dig, kan vi ses?- haha 

Ska försöka ta itu med en rejäl uppdatering, men den får vänta en stund tills jag verkligen har tid till att skriva. 

Den här dagen har gått allt annat än bra. Vaknade faktiskt innan klockan ringde i morse och kände mig hyfsat pigg, men det är väl det enda positiva idag känns det som.

Började dagen lugnt med frukost, sen brakade kaoset lös. Sonen var totalt vansinnig för att han inte fick cykla till förskolan. Anledningen var att han krånglat så tiden hade runnit iväg så vi skulle inte hinna. Eftersom jag inte fick honom att lugna ner sig så gick vi till bilen och åkte iväg. Han skrek hela vägen fram till förskolan och blev ännu argare när vi gick in där. Jag förklarade för ena fröken varför han var arg och ledsen, och så följde jag med honom in. Där lugnade han sig äntligen och satte sig för att lyssna på en saga.

Väl hemma igen så var det meningen att jag skulle plugga lite, men blev långt ifrån så mycket som jag tänkt, då all motivation var borta och kände mig bara allmänt nere. Fick i mig lite mat och sen fick det bli lite slösurfande bara för att få något annat att tänka på. 

Sen då, iväg för att göra mitt livs första tenta. Gick allt annat än bra, då fokus var lagt på något helt annat än det vi blivit informerade om, så det kommer att bli en omtenta på den. Känns skit, men inget att göra åt.

Iväg och hämtade min leverans som kommit och sen var det dags att hämta grabben. Han stod och smög, med en stor sten i munnen när jag kom. Pratade med personalen en stund om dagen, och om annat. In och hämtade olyckspåsarna för dagen. Konstaterar när jag ska lyfta in sonen i bilen att det skett ytterligare en. Så bara att lyfta in honom i duschen med kläderna på så fort vi kom hem. Vid det laget kände jag bara att jag inte orkade mer.

Resten av tiden har han fått leka själv så jag har fått greja lite. Vi åt lite mat mellan med. Nu ligger han äntligen i sängen och jag hoppas att han somnar snabbt. 

Jag är helt slut i hela kroppen och har en stor klump i magen. Mår inte alls bra, men jag har en riktigt tuff dag framför mig så antagligen därför. Är själv ikväll, så tänker passa på att bara slappa och njuta av tystnaden.

Senaste tiden har jag inte riktigt varken orkat eller haft tid till att skriva. Det har hänt en del, både jobbigt och bra. Till att börja med så har min äldre släkting äntligen fått somna in. Nu slipper hon äntligen att plågas av de smärtor hon haft. Även om det känns tungt och sorgligt så känns det samtidigt som en befrielse, att hon äntligen fått bli "fri".

<3 RIP <3 

Skolan är det fullt upp med, med diverse prov, uppgifter och tentor. Längtar just nu efter praktiken, just för att få slippa läsa alla dessa böcker och avhandlingar som jag ändå inte förstår mig på, men även för att få känna att jag gör något meningsfullt på dagarna.

Men, mitt i allt så verkar det som om jag har hittat en bra kille. Trots att vi inte kännt varandra speciellt länge så känns det som att vi har kännt varandra en halv eveighet. Han är väldigt snäll och omtänksam och funkar toppen ihop med sonen. Så det känns som att jag börjar bli redo för att satsa på ett förhållande igen. Han är långt ifrån hur övriga killar varit, på ett otroligt positivt sätt. Visst, lite orolig är jag, men det handlar mest om att jag är rädd för att vi ska bli sårade igen. Den oron kommer nog tyvärr alltid finnas, på grund av att jag inte vill uppleva den besvikelsen hos sonen igen. Men, han är som sagt inte alls som någon varit tidigare, han har visat en äkta omtanke redan från första stund. Vi har hyfsat lika värderingar och tankar. Det som betyder mest är ändå hur bra han funkar ihop med sonen, och sonen verkligen älskar honom. Sen så pressar han mig inte till något, utan accepterar att jag vill ta det lugnt. Måste erkänna att jag börjat få en del känslor för honom...