Nu verkar äntligen värmen kommit. Skönt att kunna vara ute utan massor med kläder på sig. Har självklart passat på att vara ute de här dagarna solen har varit framme. Sonen är överlycklig så fort han får gå ut och cykla eller gunga, så vi har spenderat större delarna av dagarna utomhus nu.

Nackdelen med att värmen kommit är ju att allt börjar växa och bli grönt och blomma, vilket innebär en ständigt täppt/rinnande näsa och kliande ögon. Tyvärr verkar även sonen råkat ut för denna jobbiga allergi. Stackaren har nysit massor av gånger, ögonen kliar och näsan rinner. Måste verkligen ringa till bvc och höra om det finns allergimedicin jag kan ge honom. Jag har ju besvär trots flera olika mediciner, så själv funderar jag nästan att testa allergivaccin inför nästa år.

Nej, men bortsett från allergin så har vi haft det kul. Cykeln och gungan står högt upp, men nu har han även fått hoppa studsmatta och det var ju jättekul. Sen har vi hjälpt min mamma att greja i trädgården, vilket med var roligt. 

I övrigt då. Skolan kör på sista refrängen, snart sommarlov, vilket ska bli skönt. Dock kommer jag jobba en del av sommaren, men det behövs ju för att få in lite pengar. Om jag sen fortsätter till hösten är i dagsläget mycket tveksamt med allt som varit.

Något annat jag börjar störa mig på är sambon. Han klagar på att sonen skriker så fort han ska hjälpa till med något, typ göra mat, byta blöja, lägga osv. Men det är väl inte så konstigt när han numera knappt är hemma och umgås med honom. Han kommer hem på eftermiddagen och då ska han duscha, kolla mobilen, äta, kolla mobilen,.... Eller iväg och hjälpa någon (som inte behöver det). Han har nästan aldrig tid med grabben längre, så tycker inte han ska klaga på att han inte "får" göra vissa saker.

Men men, med risk för att generalisera så är väl de flesta män så. 

På tal om något helt annat, så längtar jag härifrån en del. Bara att få åka iväg och göra något kul och inte behöva tänka på alla måsten. En semester helt enkelt. Vi har pratat om det, men med tanke på att sambon ska jobba oregelbundet hela sommaren så kan inte han följa med. Att åka iväg en längre sträcka ensam med sonen vill jag inte. Däremot så kanske jag och sonen kommer få följa med mina föräldrar utomlands till hösten. Vore superskönt. Men sambon är lite sur över att han i så fall inte kommer att få följa med. Men han kommer ändå att jobba och kan inte ta ledigt så länge. Men, det märks hur det blir.

Nu sitter jag faktiskt och väntar på att sonen ska somna så jag kan få göra något av de saker som jag måste göra, men inte haft tid med idag. 

Måndag och en ny vecka har börjat. Det regnar ute och är grått och kallt. Inte alls sugen på att gå utanför dörren idag, fast det nog egentligen skulle behövas.

Helgen har varit bra. Det har varit fint väder så vi har passat på att vara ute. Har till och med tagit några promenader. Okej, inga långa, men det blev ändå några km. Skönt att få röra på sig, mår så mycket bättre då. Kvällarna har bestått av att titta på barnfilmer, för att sonen skulle ta det lugnt. Han har varit sjuk i snart en vecka, men det är full fart på honom ändå. Men det börjar märkas att han inte fått leka med någon under den här tiden.

Har passat på att sortera alla kläder som sonen växt ur med, det blev ett antal kassar. Så nu ska jag bara försöka lägga upp lite bilder på någon köp och sälj sida. 

Skolan är jag nästan helt säker på att jag kommer sluta nu. Inväntar svar från min lärare men eftersom det gått så långt nu så är jag så otroligt less på allt så känner att jag kommer inte kunna engagera mig ordentligt ändå. Sen är jag rejält sugen på att få börja jobba igen istället.

Allt kommer lösa sig på något sätt

Vad gör man när samarbetet inom en grupp inte fungerar? När det inte hjälper att försöka prata med alla?

Jag har tröttnat rejält på att ens försöka längre, då det inte fungerar. Känns trist att jag ska behöva lägga ner min utbildning på grund av att så kallade vuxna människor inte vet hur man kommunicerar. Gruppen fungerar inte alls vad gäller samarbete, utan det är endast vissa som får föra fram önskemål och bestämma. Hela den här terminen har varit rörig och milt uttryckt kaosartad. Förra terminen fungerade hyfsat bra, okej det var inte perfekt, men jämfört med hur det är nu, så var den bra. Vad är då skillnaden? Jo, inför den här terminen så slogs vi ihop med en annan grupp, då delar av vår grupp försvann. I den här nya gruppen så finns det personen som uppenbart är vana att hela tiden få sin vilja igenom. Dessa personer är det jag stör mig på och som gör att allt inte fungerar som det borde.

Nu har det gått så långt att jag än en gång överväger om det är värt att ens fortsätta utbildningen. Jag har kontaktat lärare får att få råd i mitt val. Jag vill ju egentligen slutföra utbildningen, men absolut inte på bekostnad av hur jag blir behandlad. Jag ska ta de närmsta dagarna till att funder och överväga mitt val. Något måste förändras för detta gör att det skapas onödigt mycket irritation, det skapas också mycket stress, då jag får så mycket extra att göra, eftersom jag måste göra även gruppuppgifter på egen hand. Det tar tid, tid som egentligen ska gå till annat. Så jag måste försöka få en förändring på något sätt.

Idag är en sådan där jobbig dag. Vaknade på bra humör idag och låg och myste med sonen en stund innan han tyckte att det var dags att gå upp. Sen känns det som att allt bara har gått utför. Det är egentligen inga stora saker som hänt, men många små och det räcker för att mitt humör skulle bli betydligt sämre.

Till att börja med så har jag en låsning i nedre delen av ryggen, vilket gör att varje rörelse jag gör, gör så ont att jag egentligen bara vill lägga mig ner och skrika rakt ut. Sen har sonen krånglat, visat sig från sin bästa trotssida idag. Antagligen känner han att jag inte mår bra. Men den värsta är nog ändå sambon, han klagar och gnäller, först på att jag lånade hans dator, då kontrade jag med att jag ska köpa mig en egen. Då fick jag massor med blickar typ "och vart ska du få pengar ifrån till det". Sen har han stått och bara stirrat på mig, struntat i allt som ska göras. Sen behövde jag verktyg för att hjälpa sonen med sin cykel, ja då var de borta och han vägrar erkänna att han slarvat bort dem. Där brast mitt humör rejält.

Jag blir galen på att leva i den tillvaron jag gör. Varför kan inte min familj fungera? Jag fortsätter kämpa för att jag vet att sonen trots allt tycker om sin pappa. Okej, han är inte en biologisk pappa, men sonen ser honom som en pappa, han vet ju inget annat. 

Men, händer det inte något drastiskt snart som förändrar vår situation så kommer jag inte att orka. Vill inte att sonen ska växa upp i en familj där allt är kaos. Jag vill att han ska få den stabila och trygga uppväxt jag själv fick. Inte detta vi har nu. 

Allt krångel och tjafs som är, gör mig både arg och ledsen. Jag har försökt prata med sambon åtskilliga gånger, och ja, det blir bättre efteråt, men det varar ju endast några dagar. Vill verkligen att allt ska fungera.

Sitter med känslan av att jag inte orkar något mer alls nu. Jag har tröttnat rejält på det mesta. Senaste tiden har bestått av sjukdomar, smärta, panikläsande för att komma ikapp i skolan, irritation, och massor med annat.

Skolan har jag extremt stora funderingar på att lägga ner en period. Eftersom jag dels hamnat efter, även om jag tagit ikapp en hel del, men framförallt för att gruppen/klassen inte fungerar. Hela klassen består av ett flummigt gäng fjortisar. Egentligen inte, men det är så det känns. Det ska tramsas hela tiden, ingen kan ta någon seriöst och diskutera med dem går bara inte. Jag skulle tagit en paus redan, men kom ju på det att jag måste fixa visst många poäng, så bara att kämpa på ett tag till.

Jag har varit sjuk, eller haft ont rättare sagt. Mår nu lite bättre, men det har varit en kamp för att ens ta mig upp ur sängen vissa dagar. Hur jag har klarat allt vet jag inte. För jag har, som jag skrev sist, inte fått någon som hellst förståelse från min sambo. Han bara klagar och gnäller på att det är han som måste göra allt. Ja, han kanske behöver göra något när jag knappt orkar kliva upp på grund av smärtan. Men att han har gjort allt? Nej, verkligen inte. Men han går runt och påstår det, så jag får ta en massa skit från bland annat hans familj, trots att jag är den som gör det mesta i hemmet, trots att jag inte orkar.

Sonen har med varit sjuk. Förkyld, krångel med magen, inlagd på sjukhus. Det har varit mycket. Nu har han äntligen piggnat till så det är full fart. 

I övrigt, våren verkar sakta men säkert komma smygande. Ska bli skönt att slippa all snö och alla kläder man behövt ha på sig för att ens sticka ut näsan utanför dörren. Jag längtar efter sommaren. Vill ha sol och värme nu.

Jag har tappat motivationen till det mesta. Träning och allt runt omkring har med lagts på hyllan ett tag nu. Jag har ingen ork. Jag börjar att ledsna på att sitta ensam här hemma hela dagarna och inte ha en endaste person att prata med. När sambon kommer hem på dagarna sätter han sig och stirrar in i sin mobil och är helt osocial. På kvällarna efter jag lagt sonen så sitter han fastklistrad framför någon film. Det börjar kännas ganska så meningslöst.

Eftersom jag är den som driver det här hushållet och den här familjen framåt, så har ju jag ingen som helst möjlighet att hitta på något kul på egen hand. Jag skulle så gärna vilja göra något för min egen skull, för att få ha lite kul och få umgås med andra. 

Hela mitt liv känns som en rejäl storm just nu. Inte bara det att det verkligen blåser storm ute, utan känns som att jag har en hel orkan inom mig. Jag vet inte vad jag ska ta mig till med allt som händer i mitt liv just nu. För det första så har jag skolan, en stor uppgift som måste göras om jag ska ha en chans att bli godkänd på kursen. Sen har jag sonen, som är i en fas där han ska testa alla gränser som finns. För det tredje så har jag smärtan som inte ger med sig, utan snarare blir värre, och ingen som fårstår hur ont jag faktiskt har. Eller jo, sonen ser ju att mamma är ledsen och kommer och kramar mig. Men inte ens min sambo verkar bry sig, vilket gör mig skitförbannad. Som igår, hade jätteont, och då har jag ingen ork och klarar inte av motgångar, kvittar hur lite det är, till slut så blir det för mycket. Jag stängde in mig och talade om klart och tydligt att jag ville vara själv en stund. Detta var något han inte respekterade alls, vilket gjorde mig grymt besviken. 

Sen har jag en i min närhet som betyder extremt mycket för mig, som inte mår bra. När allt detta händer samtidigt så vet jag inte hur jag ska hantera det. Jag försöker hålla humöret uppe och vara en bra mamma, men i min ensamhet så gråter jag.

Jag hoppas att allt snart blir bra, för så här orkar jag inte ha det. 

Nu ska jag göra lite mat så dagsrytmen inte blir helt fel. Sen ska vi, efter sonen vilat en stund, göra oss i ordning för att åka på kalas. Det ska bli skönt att få komma iväg en stund och få tänka på något annat.

Sista dagen innan helg. Ska bli skönt med ledigt. Börjar fundera på om jag har brist på något för jag är så otroligt trött hela tiden, det spelar verkligen ingen roll hur mycket jag sover, jag är lika trött ändå.

Igår var en okej dag. Hade inte riktigt lika ont, men valde att bli hemma från skolan. Det fungerar ju då jag kan titta på föreläsningarna live hemifrån, så jag missade ju ingenting. Mådde bättre under eftermiddagen så blev tidig hämtning på förskolan idag med. Passade på att vara ute i solen och leka när vi kom hem. Sonen tyckte det var kul då det var andra barn i hans ålder där med. Det hör tyvärr inte till vanligheterna att det är. 

Resten av eftermiddagen bestod av lite pyssel och av legobyggande. Måste säga att barn är duktiga arkitekter, för oj vilka byggnader han skapade. Riktigt roligt att se, och få delta i.

Kvällen blev lugn som vanligt. Det tog tid innan grabben somnade. 

Idag har jag hittills hunnit läsa en rapport och ska egentligen börja med en stor uppgift som vi har. Problemet är att jag vet inte riktigt hur jag ska gå tillväga. Jag har förstått uppgiften, men det är just hur man ska få ihop det som är det krångliga. Fast, jag har nästa vecka på mig med. Hmm, nu gjorde jag det igen... Jag har extremt dålig självdiciplin och skjuter gärna upp saker till sista stund. Jag SKA börja med uppgiften idag!!

Passar på att önska er en trevlig helg med :)

För att börja så har senaste veckan varit en riktig slappis-vecka. Vi har varit hemma och tagit det lugnt. Sonen har varit hemma från förskolan med, då jag ändå inte haft något att göra. Helgen blev med på hemma-plan då det tyvärr går magsjuka överallt, så vi ville inte riskera något.

Igår var första "vanliga" dagen igen. Lyckades faktiskt läsa klart veckans litteratur. Var meningen att jag skulle fortsätta läsa, men orkade tyvärr inte koncentrera mig då det var mycket störmoment omkring mig. Åkte och hämtade grabben tidigare istället och var ute och lekte under eftermiddagen.

Igår kväll började jag desvärre få otroligt ont i nedre delen av magen. Tyckte dock inte det var så illa, börjar ju ändå bli ganska van att ha de här smärtorna. Men, sen jag vaknade i morse har jag haft så otroligt ont att jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen. Så har suttit i telefonen hela förmiddagen för att få tag på sjukvården, det tog bara fyra (!!!) timmar innan jag fick prata med en. Där fick jag tyvärr ingen hjälp, utan blev hänvisad till en läkare, som naturligtvis inte hade telefontid förrän om en knapp månad. Vet inte hur jag ska kunna klara av vardagen när det gör så ont att jag egentligen bara vill lägga mig ner och skrika rakt ut. Värktabletter hjälper inte heller, så finns inte så mycket jag kan göra. Blir det inte bättre under kvällen/natten så måste jag försöka ta mig in till sjukhuset för att få hjälp. 

Trots smärtan var jag tvungen iväg idag då jag hade tid inbokad för utvecklingssamtal på förskolan. Så, det var bara att bita ihop och åka dit. Det var positivt, de hade ingenting att anmärka på, sonen sköter sig bra och ligger bra till i utveckling och så.

Timmarna sen vi kom hem från förskolan har varit en plåga. Jag vill ju vara en positiv och engagerad mamma men jag orkar verkligen inte idag. Jag kan inte låtsas vara glad och leka och ha kul när jag kämpar för att hålla tårarna tillbaka. Sambon leker med honom, och jag vet att det går bra. Grabben är nöjd så länge som någon av oss är med honom. Hemskt att säga, men känns skönt att få lite egentid med en liten stund. Ska man se det positivt så får ju sambon och sonen kvalitetstid med varandra, så jag borde väl kanske inte ha så dåligt samvete som jag har.

Nu är det snart läggdags för lillkillen och jag känner att jag själv med ska lägga mig snart. Jag har skola igen imorgon så måste vara utvilad.