Haft en ganska okej dag trots allt. Förmiddagen bestod av att avklara ett par affärer och fixa lite. 

Eftermiddagen började med möte med grabben. Svårt att säga om det hjälper eller ej än men dagens möte vet jag inte riktigt vad syftet var med aktiviteterna, men det kanske framkommer senare. Nu blir det dessutom väntan inför nästa som inte skulle bli förrän om ungefär tre veckor. 

Vi mellanlandade hemma. Jag förberedde resten av maten som jag inte hunnit tidigare. Passade på att äta lite och fixa inför nästa möte. 

Sista tillfället på kursen jag gått nu det senaste. Kändes lite sorgligt. Detta har varit värdefulla tillfällen på flera olika sätt. Dels så har det gett mig olika verktyg i min föräldraroll, dels har det varit en paus från vardagen och det har varit ett ställe där jag kunnat prata med andra som befunnit sig i liknande situation. Så, jag kommer sakna dessa träffar. 

Kvällen försökte jag att ta det lugn och ha en mysig stund med barnen och läsa för dem. Gick bra en stund men sen blev det ju bråk igen mellan dem. Suck! 

Varför är känslor så svåra att få grepp om? Ena stunden känner man på ett sätt och i nästa stund på ett annat. Jag blir inte klok på det här.

Helgen som precis har passerat har jag försökt ägna åt min stora kille. Vi behöver till tillsammans både han och jag. Dessutom så har vi haft kalas för honom då han fyller år. Nöjd stor liten kille. 

Men, har vi haft tid tillsammans så har jag och lillgrabben fått mindre tid. Jag har bara inte orkat med honom nu det senaste. Han kräver mer och mer och testar och trotsar och driver mig till totalt vansinne snart.  Jag vet inte hur jag ska göra, vad jag ska göra för att kunna ge av mig själv lika mycket till båda. 

Jag har ändå varit hyfsat pigg under helgen, sovit lite mer än jag brukar, dock med hjälp av mediciner. De hjälper inte fullt ut, men lite grann och den där halvtimmen jag somnade tidigare verkade hjälpa lite. 

Idag har jag och grabben varit en sväng på simhallen, dags att träna simning. Han var nöjd och glad efteråt så det kändes bra. 

Imorgon är en ny dag...

Dags för mitt samtal. Shit, trodde verkligen inte det gick att gråta så mycket bara av att prata med en annan människa. Det var lite läskigt faktiskt. Men, samtidigt så var det ganska skönt med. 

Jag fick berätta lite, fylla i lite olika papper och så hokus pokus så fick jag äntligen ett namn på det som är fel. Jag har både utmanning, depression och ångest! Och detta kunde inte läkaren tala om för mig? Samtidigt som jag delvis känner mig lite lättad över att ha fått veta vad det är som är fel med mig så känns det ändå inte bra. Jag? Utmattad? Deprimerad? Nej, inte jag... eller? 

Är det nu jag ska försöka ta in detta och bearbeta det? Att inse att jag hamnat här på grund av att jag försökt kämpa för hårt innan? Det som var lite skrämmande var att hon jag pratade med hade ju ett extremt minne. Jag har pratat med henne tidigare och då hade hon tolkat min livssituation på ett lite annat sätt än vad jag gjorde. Och, hon hade ju rätt. 

Det är så mycket jag skulle vilja gå tillbaka och ändra i mitt liv, men samtidigt så vet jag att jag i så fall skulle ha gått miste om mina två underbara barn. Hur jobbiga de än är ibland så älskar jag dem. Problemet är ju att jag just nu inte har orken att vara en bra mamma. När en del av energin som borde gå till annat behövs för att skydda mina barn från andra inkompetenta idioter och deras dofter eller smittor.

Ja, det finns personal, och föräldrar som stinker parfym, som gör mina barn dåliga. Och det finns idioter som skickar sina barn till förskola och skola trots magsjuka!! Förlåt, men hur fan tänker de? Eller, förlåt, de kan ju uppenbart inte tänka!

Tröttare än tröttast. Måndag, vilket innebär upp tidigt för att ha en chans att vakna innan barnen ska väckas. Få upp dem och fixa frukost och så iväg. Väl hemma igen håller jag på att bryta ihop för att jag är så trött och för att vissa möten är bara så jobbiga. 

Efter att ha lugnat mig så konstaterade jag att jag MÅSTE verkligen städa idag, hur gärna jag än hellre hade lagt mig. Så, upp med fönster för att vädra, då blir det kallt på golvet och jag är tvingad att röra på mig för att inte frysa om fötterna. Dammsög och städade badrummen och shit vad mycket bättre det kändes sen. En lugn stund med lite slösurfande och tänkande innan det blev dags för mat. Mat, hmm, just det ja... Ägg och räkor fick det bli, och en isglass på det. 

Nu har jag precis förberett maten inför sen, potatis och kyckling, ska försöka komma ihåg grönsakerna med. Men, är så seg så det känns som att jag kommer att somna sittandes snart. Har stoppat i mig sötsaker i hopp om att få en kick, men det enda det resulterat i är att jag mår ännu sämre över mitt dåliga val.

Jag vet att barnen ska hämtas om en stund och jag vill inte, jag har ingen ork att vara en bra mamma :( 

Känns som att tiden bara försvinner, samtidigt som den känns evighetslång. Hur går det ihop egentligen? 

Mina dagar känns otroligt meningslösa, jag har ingenting att fylla dem med. Eller jo, det finns ju egentligen hur mycket som helst jag skulle kunna göra, men det finns verkligen ingen energi till att göra det. Någon dag ibland kan jag samla ihop mina krafter och få något gjort. Igår var en sådan dag. Det var bestämt sedan tidigare att vi skulle hjälpa en äldre person i min närhet, så det gjorde vi. Det innebär ungefär ett par timmars träningspass, men samtidigt är det ganska skönt. Det är ingen stress utan det får ta den tid det tar. Även om det är jobbigt så är det jobbigt på ett bra sätt. Nackdelen är ju att jag närmaste dagarna är superseg och oftast har ont i hela kroppen, men vetskapen om att ha gjort något betydelsefullt väger upp det.

Annars, när dessa dagar inte infaller, så sitter jag mest av tiden. Endera så stirrar jag rakt ut i tomma intet eller så hänger jag vid datorn i hopp om att hitta något som får tiden att gå lite fortare. 

Jag har tappat glädjen med allt. Jag kan ha några små stunder av glädje fortfarande, men det mesta känns riktigt pissigt om jag ska vara ärlig. Hur kommer man vidare? Det är så mycket jag skulle vilja göra, men som aldrig blir av för att jag får inte till det... Blir så trött på mig själv

Igår var det dags för möte på skolan för att få ordning på situationen för grabbens del. Både specialpedagog och rektor närvarade, och det var de som pratade mest. Fröken sa inte så mycket, kändes som att hon inte riktigt hade koll. Men, kändes ändå som att de andra hängde med på vad jag menade och att vi förstod varandra så hoppas på att det sker en förbättring.

Idag då, dagen började ju i halvt kaos då jag fick panikhämta minstingen igen. Ännu en gång så har denna parfymstinkande människa lämnat sin eventuellt magsjuka unge på förskolan. Jag blir galen snart om inget händer. Sa väl ett och annat till personalen när jag hämtade med. Det kan inte vara meningen att jag ska trycka i mitt barn massor av medicin för att en uppenbart korkad mamma inte kan förstå information och tänka på någon annan än sig själv.

I eftermiddag var det äntligen dags för första träffen mot hjälp för grabben. Kändes helt okej och han sa också att det var okej, trots att det var lite läskigt att vara själv med en okänd person. Jag hoppas verkligen att hon kan hjälpa honom nu... och kanske mig, för det var viktigt att jag tar hand om mig själv med då grabbben läser av och tolkar in mina känslor...

Blä, jag är trött på alla krav som ställs. Har i alla fall fixat med skolan nu så jag vet vad som händer där. Så en grej mindre att bli stressad av. 

Har mängder med tankar som bara snurrar runt runt. Jag får ingen ordning på något. Allt känns som en enda stor röra. 

Jag vet snart inte vilken ände jag ska börja i, eller rättare sagt, jag vet inte alls. Jag mår piss, jag är trött, har en konstant jobbig känsla, har ett tryck eller en klump eller hur jag nu ska förklara över bröstet, jag bara gråter en massa och orkar ingenting. Samtidigt har jag två barn att kämpa för, samtal att ringa, möten att klara av.....

JAG ORKAR INTE DET HÄR!!!!

Jag fick precis samtal från en kurator och fick en tid inbokad nästa vecka. Nu efter samtalet, som tog kanske två minuter, så sitter jag och kallsvettas och trycket över bröstet gör sig påminnt och tårarna bränner och bara vill komma fram.... Grejen är att detta är inget ovanligt, detta sker så fort jag haft ett samtal oavsett om det skett via telefon eller ej. Jag brukar kunna "hålla ihop" tills jag kommer för mig själv, då bryter jag ihop. 

Varför är det såhär??? 

Värre och värre, det är så det känns just nu. Att allt blir värre. 

Förutom riktiga piss-samtal häromdagen så fortsatte dagen med olyckor som resulterade i akutbesök hos tandläkare och samtal till försäkringsbolaget - igen. Suck.

Igår blev jag dock uppringd av första stället jag kontaktade häromdagen, och denna person var mycket trevligare. Fick en tid redan nästa vecka så det känns faktiskt lite bra ändå. 

Nästa veckan uppföljning, som varit planerad sen ett bra tag tillbaka ringde de och ställde in igår, och vet inte när jag får en ny tid heller. Känns mindre bra då jag sett fram emot det samtalet. 

Just nu sitter jag och försöker njuta av lugnet. Barnen är ute och leker efter att ha stoppat i sig allt godis direkt efter maten. Men i övrigt så präglas lediga dagar av tjat och gnäll och jag orkar verkligen inte. Jag försöker tänka på hur jag ska göra för att må bättre och få mer ork över men har inte hittat någon bra lösning. När varje steg under dagen känns som att behöva betiga ett berg så är det inte så lätt. Ja, det finns några små korta stunder då och då där allt fungerar och flyter på, där jag känner att nu kanske det är på väg att vända, för att i nästa stund störtdyka igen.